Berättelsen om ett liv
Igår sa jag på hyffsat oskrapig lina till Paris att jag ville läsa fortsättningen, ville läsa vad som hände sen, efter Pamuk lämnar en med orden:
"Nu visste jag att ikväll skulle mitt och mammas gräl inte bli av, om några minuter skulle jag öppna dörren och fly ut bland stadens trösterika gator; och när jag hade gått runt där halva natten skulle jag återvända hem och sätta mig vid skrivbordet och fånga deras kemi på papper.
- Jag ska inte bli konstnär, sade jag, Jag ska bli författare."
Och där slutar Istanbul, hans memoarer. Pamuk var runt 20, det var tidigt 70-tal. Vad hände sen? Idag gick jag till bokhandeln och hittade Other Coulours som är en slags essäsamling på texter om livet, konsten, böckerna och städerna.
Eftersom vi har diskuterar skandaler och tabloidisering hela förmiddagen idag bestämmer jag mig för att ansluta mig till dem som älskar berättelserna, nyfikenheten på det privata, den som vill veta mer. Det är ju det som får mig att googla Gustaf Klimt, att läsa allt jag kommer över av islamistiska revolutionen, läsa idol-toves dagbok, att ägna en lördagsnatt åt att läsa om ett bröllop i en annan stad. Historirer om öden och om liv. Pamuk känns som ett ypperligt offer. Dessutom bor han väldigt nära här. Det är nu det hela skulle kunna övergå till stalking. Det är säkert inte svårt att hitta hans favoritcaféer, han borde skriva en blogg, om den är på turkiska kan jag använda googletranslater. Hans dotter är 18 och ett halv, hon borde ha börjat plugga på universitet, eller så ska hon resa. Ni ser, det artar sig.
Eller så kan jag läsa boken, och sen The museum of innocence. Kan fortsätta lyssna på Tracy Chapman och fortfarande planera att sova innan 22 ikväll.
Okej, men hörni, det finns en problematisk grej. Och det är vad splittringen i det här samhället gör, klyftan som skiljer sekulariserade från religiösa, fattiga från rika, moderna från traditionella. Det syns aldrig utanpå. Men lite av det som gör Pamuk rätt fantastisk är att han skriver det svart på vitt. Han skriver om hur han föraktar det fattiga samtidigt som han är rädd för dem. Han skriver om hur han som liten lärde sig att han inte behövde någon gud, att gud fanns till för de fattiga.
- Gud fanns till för att hjälpa de plågade, för att trösta dem som var så fattiga att deras barn inte kunde få utbildning, för att hjälpa tiggarna på gatan som hela tiden åkallar hennes namn, och för att hjälpa de renhjärtade och oskyldiga under svåra tider. Det var därför mamma brukar säga: "Gud Hjälpe dem!" när hon hörde om en snöstorm som hade blockerat vägen till några avlägsna byar, eller nyheter om fattiga som blivit hemläsa efter en jordbävning. Det lät inte riktigt som en bön om hjälp, mer som ett uttryck för de obestämda skuldkänslorna välbärgade människor som vi upplevde vid sådana tillfällen; det hjälpte oss att slippa den tomhet som kom ur vetskapen att vi ingenting gjorde för att hjälpa, skriver Pamuk på sidan 171-172 i sina memoarer.
Fromhet hörde ihop med fattigdom. Det ansågs alltid som modernt och västerländska att distansera sig från religionen, samtidigt som inget kunde ersätta tomheten i privatlivet. Pumuk skriver att när religionen städades ut ur societetens hus blev hemmen lika tomma som en förfallen yali och lika dystra som den förfallna yalins trädgård med ormbunkar som växer tätt.
Man var rädd för de fattiga. Man är det fortfarande idag. De fattiga och religiösa människorna sabbar ju bara hela tiden, deras godhjärtade renhet gjorde drömmen om ett modernt och västerländskt Turkiet svårare att uppnå, det var vanor och traditioner som stod i vägen för nationens framsteg.
Rik och västerländsk. Karikatyrer av krumma gummor med krokiga näsor och huvudsjalar. Se ner på människor med mer pengar men troende.
AKPs framgångar kommer av de massor av religiösa människor som flyttade in till Istanbul från landsbygden, människor med pengar, de som kom att utforma den mycket stora religiösa medelklass som är AKPs väljarbas för sin neoliberala politik.
För Pamuk är det dessa människor som förstört hans stad. Rika bondlurkar med samma åsikter som hans familjs chaufförer och kokerskor. Dessa rika västerländska människor har i princip stött militärkupperna och militärens inblandning i politiken, man var aldrig rädd för vänsteruppror (så stark var aldrig turkiska vänstergrupper) - man stödde militärregimer av rädsla för att de fattiga klasserna skulle förena sig med de nyrika som vällde in från landsbygden - man var rädd för att de skulle avskaffa den rika borgerlighetens västerländska livstil. Och ja, sedan 1995 är AKP i regeringsposition. Andra böcker berättar om hur man i vansinne tog för givet att nu var det slut på alkohol, korta kjolar, västerländsk livvstil skulle bannlysas. Intellektuella går ut på gatorna för att ta trottoarerna tillbaka, man har med sin egen alkohol och dricker offentligt i protest. Pumuk beskriver en sån dag den 29 april 1994. Hans vänner ringer runt, de samlas i kvarteren kring Taksim i protest mot att Refah Party hae fått majoritet i Istanbul. Senare var militärkupperna nära igen, det menades att AKP gick för långt, gick emot konstitutionen med sitt islamerande av samhället. De skulle störtas! Och tio år senare befinner vi oss här idag. AKP för kapitalism och diplomati i världen, fred i mellanöstern, CHP dras åt väldigt nationalistiskt håll tillsammans med militären. Allt är lite upp och ner, som min professor i historia sa första dagen jag träffade honom.
Konstaterande: Den västerländska elitens stöd till militären var ju exakt vad som skälpte deras dröm. Främst är det turkiets militärkupper och militärregimer 1960, 1971, 1980, postmoderna statskuppen 1997 och e-kuppen 2007 som sabbar för EU-ansökningarna. Liksom blir droppen som får det att rinna över.
Man borde ha stött demokratin. Man borde aldrig, aldrig ha allierat sig med militärregimer. Man borde ha respekterat en religionsfrihet tillsammans med yttrande- och tryckfrihet.
Och vilken bitter eftersmak det lämnar efter sig - den utveckling som stötts av Europa och USA har alltid skett på bekostnad av de människor som haft det sämst. De har alltid föraktats och trampats på.
- Det jag fruktade mest var inte Gud utan dem som trodde för mycket på henne. De frommas dumhet - vars tankesätt aldrig - Gud förbjude - skulle kunna jämföras med tankarna hos den Gud de dyrkade av hela sitt hjärta - var den andra saken som skrämde mig, skriver Pamuk om sin barndom. Och ja, såsom de "positivistiska egendomsägare" de var riskerade de ju att förlora rätten att härska över de fromma halvanalfabeterna.
Och jag vet inte riktigt, men här nånstanns finns kärnan, här ligger det fruktansvärt sorgsamma. Att skämmas så mycket för sina medmänniskor, att trampa på dem i hopp och tro att man då ska bli älskad av ett Europa och ett USA, bli en av dem. Som att tala för döva på något vis. Juan Luca berättar om den italienska synen på Turkiet under en frukost i helgen:
- Alltså hemma hos mig tror ju alla att Turkiet är öken, kameler, svartmuskiga män som slår sina kvinnor, i Italien kommer man göra allt för att Turkiet inte ska bli en del av EU, säger han.
Någon invänder om att som turk ser man sig som ganska nära italienarna.
- Ja, det tycker jag också, säger han.
Jag bara undrar: 1. Var fick de öken och kameler ifrån? 2. Hur kan en sån här bild av ett land sitta kvar hos människor? Som ett nationellt minne, som fortfarande vet hur det känns att kriga mot Osmanska riket för 300 år sen eller vad? Vad baseras det på? Hur kan man leva med en sådan historielöshet och hur ska det egentligen gå för den turkiska melankolin? Det känns fan inte vuxet någonstans och vem vet vart detta kommer ta oss?
Men nåja, att läsa Other Colours kommer i alla fall göra att jag vet lite mer om vad som hände sen. På Istanbuls gator under 90-talet, i New York under 80-talet, hur har skrev sina böcker och om österländsk, västerländsk konst.
ps. Så här skriver Pamuk om sekularisering av samhället: "Det andliga tomrum jag har sett i så många av Istanbuls rika västerländska sekulariserade familjer är uppenbar i dessa tystnader. Alla pratar öppet om matematik, skolbetyg, fotboll och nöjen, men de grundläggande existentiella frågorna - kärlek, medkänsla, religion, meningen med livet, avund, hatet - behandlas i darrande förvirring och smärtsam isolering". Apropå att människan nog faktiskt behöver tillåtelse att ha känslor, inte bara hos psykologen.
Okej, men hörni, det finns en problematisk grej. Och det är vad splittringen i det här samhället gör, klyftan som skiljer sekulariserade från religiösa, fattiga från rika, moderna från traditionella. Det syns aldrig utanpå. Men lite av det som gör Pamuk rätt fantastisk är att han skriver det svart på vitt. Han skriver om hur han föraktar det fattiga samtidigt som han är rädd för dem. Han skriver om hur han som liten lärde sig att han inte behövde någon gud, att gud fanns till för de fattiga.
- Gud fanns till för att hjälpa de plågade, för att trösta dem som var så fattiga att deras barn inte kunde få utbildning, för att hjälpa tiggarna på gatan som hela tiden åkallar hennes namn, och för att hjälpa de renhjärtade och oskyldiga under svåra tider. Det var därför mamma brukar säga: "Gud Hjälpe dem!" när hon hörde om en snöstorm som hade blockerat vägen till några avlägsna byar, eller nyheter om fattiga som blivit hemläsa efter en jordbävning. Det lät inte riktigt som en bön om hjälp, mer som ett uttryck för de obestämda skuldkänslorna välbärgade människor som vi upplevde vid sådana tillfällen; det hjälpte oss att slippa den tomhet som kom ur vetskapen att vi ingenting gjorde för att hjälpa, skriver Pamuk på sidan 171-172 i sina memoarer.
Fromhet hörde ihop med fattigdom. Det ansågs alltid som modernt och västerländska att distansera sig från religionen, samtidigt som inget kunde ersätta tomheten i privatlivet. Pumuk skriver att när religionen städades ut ur societetens hus blev hemmen lika tomma som en förfallen yali och lika dystra som den förfallna yalins trädgård med ormbunkar som växer tätt.
Man var rädd för de fattiga. Man är det fortfarande idag. De fattiga och religiösa människorna sabbar ju bara hela tiden, deras godhjärtade renhet gjorde drömmen om ett modernt och västerländskt Turkiet svårare att uppnå, det var vanor och traditioner som stod i vägen för nationens framsteg.
Rik och västerländsk. Karikatyrer av krumma gummor med krokiga näsor och huvudsjalar. Se ner på människor med mer pengar men troende.
AKPs framgångar kommer av de massor av religiösa människor som flyttade in till Istanbul från landsbygden, människor med pengar, de som kom att utforma den mycket stora religiösa medelklass som är AKPs väljarbas för sin neoliberala politik.
För Pamuk är det dessa människor som förstört hans stad. Rika bondlurkar med samma åsikter som hans familjs chaufförer och kokerskor. Dessa rika västerländska människor har i princip stött militärkupperna och militärens inblandning i politiken, man var aldrig rädd för vänsteruppror (så stark var aldrig turkiska vänstergrupper) - man stödde militärregimer av rädsla för att de fattiga klasserna skulle förena sig med de nyrika som vällde in från landsbygden - man var rädd för att de skulle avskaffa den rika borgerlighetens västerländska livstil. Och ja, sedan 1995 är AKP i regeringsposition. Andra böcker berättar om hur man i vansinne tog för givet att nu var det slut på alkohol, korta kjolar, västerländsk livvstil skulle bannlysas. Intellektuella går ut på gatorna för att ta trottoarerna tillbaka, man har med sin egen alkohol och dricker offentligt i protest. Pumuk beskriver en sån dag den 29 april 1994. Hans vänner ringer runt, de samlas i kvarteren kring Taksim i protest mot att Refah Party hae fått majoritet i Istanbul. Senare var militärkupperna nära igen, det menades att AKP gick för långt, gick emot konstitutionen med sitt islamerande av samhället. De skulle störtas! Och tio år senare befinner vi oss här idag. AKP för kapitalism och diplomati i världen, fred i mellanöstern, CHP dras åt väldigt nationalistiskt håll tillsammans med militären. Allt är lite upp och ner, som min professor i historia sa första dagen jag träffade honom.
Konstaterande: Den västerländska elitens stöd till militären var ju exakt vad som skälpte deras dröm. Främst är det turkiets militärkupper och militärregimer 1960, 1971, 1980, postmoderna statskuppen 1997 och e-kuppen 2007 som sabbar för EU-ansökningarna. Liksom blir droppen som får det att rinna över.
Man borde ha stött demokratin. Man borde aldrig, aldrig ha allierat sig med militärregimer. Man borde ha respekterat en religionsfrihet tillsammans med yttrande- och tryckfrihet.
Och vilken bitter eftersmak det lämnar efter sig - den utveckling som stötts av Europa och USA har alltid skett på bekostnad av de människor som haft det sämst. De har alltid föraktats och trampats på.
- Det jag fruktade mest var inte Gud utan dem som trodde för mycket på henne. De frommas dumhet - vars tankesätt aldrig - Gud förbjude - skulle kunna jämföras med tankarna hos den Gud de dyrkade av hela sitt hjärta - var den andra saken som skrämde mig, skriver Pamuk om sin barndom. Och ja, såsom de "positivistiska egendomsägare" de var riskerade de ju att förlora rätten att härska över de fromma halvanalfabeterna.
Och jag vet inte riktigt, men här nånstanns finns kärnan, här ligger det fruktansvärt sorgsamma. Att skämmas så mycket för sina medmänniskor, att trampa på dem i hopp och tro att man då ska bli älskad av ett Europa och ett USA, bli en av dem. Som att tala för döva på något vis. Juan Luca berättar om den italienska synen på Turkiet under en frukost i helgen:
- Alltså hemma hos mig tror ju alla att Turkiet är öken, kameler, svartmuskiga män som slår sina kvinnor, i Italien kommer man göra allt för att Turkiet inte ska bli en del av EU, säger han.
Någon invänder om att som turk ser man sig som ganska nära italienarna.
- Ja, det tycker jag också, säger han.
Jag bara undrar: 1. Var fick de öken och kameler ifrån? 2. Hur kan en sån här bild av ett land sitta kvar hos människor? Som ett nationellt minne, som fortfarande vet hur det känns att kriga mot Osmanska riket för 300 år sen eller vad? Vad baseras det på? Hur kan man leva med en sådan historielöshet och hur ska det egentligen gå för den turkiska melankolin? Det känns fan inte vuxet någonstans och vem vet vart detta kommer ta oss?
Men nåja, att läsa Other Colours kommer i alla fall göra att jag vet lite mer om vad som hände sen. På Istanbuls gator under 90-talet, i New York under 80-talet, hur har skrev sina böcker och om österländsk, västerländsk konst.
ps. Så här skriver Pamuk om sekularisering av samhället: "Det andliga tomrum jag har sett i så många av Istanbuls rika västerländska sekulariserade familjer är uppenbar i dessa tystnader. Alla pratar öppet om matematik, skolbetyg, fotboll och nöjen, men de grundläggande existentiella frågorna - kärlek, medkänsla, religion, meningen med livet, avund, hatet - behandlas i darrande förvirring och smärtsam isolering". Apropå att människan nog faktiskt behöver tillåtelse att ha känslor, inte bara hos psykologen.
Kommentarer
Trackback
