Det här med realism inom internationella relationer
Förresten. Idag på turkiska utrikespolitiken pratade vi om hur läget och landet ligger idag. Om det kan vara tal om neo-Ottomanism och vad det i så fall skulle vara. Och hur ska man tolka Turkiets gigantiska investeringar i militär utrustning.
Min lärare säger ju att 90-talet var fullt av reella hot. Ständigt PKK och kurderna, Syrien var inte att leka med, Grekland och Turkiet kommer aldrig kunna lita på varandra.
- Man ska aldrig lita på greker! Det enda dem gör är att dricka ouzu och prata om hur mycket de hatar Turkiet, som om vi vore deras enda problem. Det är nog sant. Här har vi ju andra problem, jordbävningar, broar och trafik, muttrar min lärare.
Okej; Det fanns alltså massa potentiella fiender under 90-talet. Och idag då? Själv den mest centrala delen av diskussionen var ju Davutoglus artikel - just det, han är en 42-årig professor, en äkta akademiker som älskar böcker. Enligt min lärare så är det första han gör i varje ny stad att gå till bokhandeln och köpa 1000 böcker som han läser direkt. Han har lyckats snika sig in och utforma stora delar av dagens utrikespolitik själv, han hedras lite som en profet och min lärare sa att det finns ju mer och mindre uppskattade professorer i det här landet. Sen fortsätter han muttra, han säger att han är den enda akademikern inom utrikespolitik i hela Turkiet som inte gillar dagens agenda. (Alla älskar att Turkiet visar framfötterna överallt, som medlem i FNs säkerhetsråd, i Afrikanska unionen, i g20, etc, din taxikille, han med mustachen som säljer döner, alla, det är som back in the days - det är neo-Ottomanismen i verkligheten.) Men min lärare tycker att Davuoglu är naivt visionär, hans text är som propaganda - We all think it sounds very, very nice, right - but how is reallity? Jag hade tydligen tvärfel som läst detta som en visionär text, alla fattar väl att något dylikt inte skulle kunna bli verklighet. Hur ska man kunna fortsätta utöva diplomati mellan två länder som inte är vänner sinsemellan, och vad händer när väst och USA bestämmer att det är nog, att Turkiska relationer med fiender med väst inte kan accepteras längre (syrien, iran, palestina). Man agerar på för många arenor dessutom, de som jobbar administrativt hinner inte med, Davutoglu själv flyger jorden runt, blir han inte snurrig, han är i Damuskus minst 40 gånger om året.
- Man måste ju vara realistisk, säger min lärare.
- Men tänk om realism inte ska vara den inriktning som styr framtidens internationella relationer? Måste bara fråga liksom.
Skrockande säger han; -Ey, hoppa inte på mig så där, jag är ju världens mest fredsälskade man, det är ju inte som att jag vill ha krig.
Min lärare säger ju att 90-talet var fullt av reella hot. Ständigt PKK och kurderna, Syrien var inte att leka med, Grekland och Turkiet kommer aldrig kunna lita på varandra.
- Man ska aldrig lita på greker! Det enda dem gör är att dricka ouzu och prata om hur mycket de hatar Turkiet, som om vi vore deras enda problem. Det är nog sant. Här har vi ju andra problem, jordbävningar, broar och trafik, muttrar min lärare.
Okej; Det fanns alltså massa potentiella fiender under 90-talet. Och idag då? Själv den mest centrala delen av diskussionen var ju Davutoglus artikel - just det, han är en 42-årig professor, en äkta akademiker som älskar böcker. Enligt min lärare så är det första han gör i varje ny stad att gå till bokhandeln och köpa 1000 böcker som han läser direkt. Han har lyckats snika sig in och utforma stora delar av dagens utrikespolitik själv, han hedras lite som en profet och min lärare sa att det finns ju mer och mindre uppskattade professorer i det här landet. Sen fortsätter han muttra, han säger att han är den enda akademikern inom utrikespolitik i hela Turkiet som inte gillar dagens agenda. (Alla älskar att Turkiet visar framfötterna överallt, som medlem i FNs säkerhetsråd, i Afrikanska unionen, i g20, etc, din taxikille, han med mustachen som säljer döner, alla, det är som back in the days - det är neo-Ottomanismen i verkligheten.) Men min lärare tycker att Davuoglu är naivt visionär, hans text är som propaganda - We all think it sounds very, very nice, right - but how is reallity? Jag hade tydligen tvärfel som läst detta som en visionär text, alla fattar väl att något dylikt inte skulle kunna bli verklighet. Hur ska man kunna fortsätta utöva diplomati mellan två länder som inte är vänner sinsemellan, och vad händer när väst och USA bestämmer att det är nog, att Turkiska relationer med fiender med väst inte kan accepteras längre (syrien, iran, palestina). Man agerar på för många arenor dessutom, de som jobbar administrativt hinner inte med, Davutoglu själv flyger jorden runt, blir han inte snurrig, han är i Damuskus minst 40 gånger om året.
- Man måste ju vara realistisk, säger min lärare.
- Men tänk om realism inte ska vara den inriktning som styr framtidens internationella relationer? Måste bara fråga liksom.
Skrockande säger han; -Ey, hoppa inte på mig så där, jag är ju världens mest fredsälskade man, det är ju inte som att jag vill ha krig.
Men man måste ju vara realistisk. Det är lite som doomed då. Världen kommer aldrig förändra sig. Ingen som helst tillit, inte till sig själv eller till omvärlden. Förresten, siffror finns på att 72 % av turkarna tror att USA kommer interventera vilken dag som helst. Andra siffror om EU-medlemskap bara skulle vara en ursäkt för att ta exakt allt ifrån Turkiet, baserat på Sevrés syndromet. Vad hände med eliminenta tesen, mitt hemmagjorda citat av Zizek: Man måste kunna föreställa sig en förändring för att den ska kunna vara möjlig. Tänk om framtiden kan få vara very, very nice och utan att bry sig om det realistiska, det som baseras på att skrämma upp andra med sin egen militära styrka.
En värld utan realism.
En värld där grekerna har roligare saker att prata om till sitt kaffe.
Ett Turkiet som erkänner Kurdistan som grannland. (Man har nolltolerans mot konfliket i sin region sedan 2007 nämligen, alla erkänner PKK som fiende och det funkar ju så länge som kurder inte ses som grannar, existerar bara för att vara försökskaniner till kemiska och biologiska vapen.)
Ett Turkiet som investerar sina pengar i socialt skyddsnät istället för militär utrustning.
Men visst.
Kommentarer
Trackback
