är det mos eller magi?

Det var den där Yale incidenten igår, och kanske att jag funderade på att stalka Pamuk. Ja, som gjorde mig alldeles starstruck. Och sen sjukt nervös. Kanske började det redan innan, när min lärare i media och politik beklagade sig över att hon gjorde sig så himla dåligt i tv-soffor. Hon var helt enkelt värdelös på att ge korta och koncisa svar, hon vill diskutera och säga å ena sidan, å andra sidan. (BREAKING NEWS: Hippiekillen är i biblioteket!) Jaja, hur som helst var hon tydligen en av Turkiets ledande medieexperter. Och min lärare, som bara skämtar hela dagarna och är typ världens roligaste och dessutom vet vad jag heter. (Okej, nu gick han.) Och idag då, när jag kom på att läraren i turkisk utrikespolitik jobbade med att utbilda amerikanska diplomater när han bodde i Washington, annars undervisade han på Colombia. Det jag kom på att han idag utbildar oss, i samma sak. Den lätta liksom. Detta gjorde mig väldigt nervös när jag skulle skriva sammanfattning på veckans texter. Hur grym är inte han eller? Han är världsbäst på att dra fascinerande anekdoter om alla han träffat, hans vänner på utrikespolitiska departementet och så. Snubben som jag har i text and construction of national memory, han har egentligen utformat den kursen för Harvard. De tre proffessorerna jag har i Gender issues in the history of ottoman empire and modern europe är antaligen de enda experterna på genus i ottomanska riket.
Att inse att artikeln jag läser som verkar helt bisarrt visionär och idyllisk, om framtida turkisk utrikespolitik, den är skriven av Erdogans närmaste rådgivare.
- Han vill ju bara rädda världen, sa Josefin innan vi visste vem snubben var. Nu vet jag. Grym läsning. Han hade kommit på att allt som var dåligt faktiskt var dåligt och tänkte fixa det på ett annat sätt. Att Turkiet hade ett tungt ansvar för framtida stabilitet i världen.


En eloge till att grymma människor i min omgivning helt enkelt. För allt jag aldrig hade kunnat lära mig hemma. Ska göra läxorna mer noga i framtiden.