Turkiet och EU
När jag läser Kubicek (Turkey's Inclusion in the Atlantic Community) så slår det mig verkligen att stora delar av sin historia har Turkiet och Grekland tillsammans.
Hjältar och gudinnor på himlavalvet, eller något i den stilen, hette sagorna vi hade på kasettband. Jag och Lasse pratade om dem igår, jag skulle försöka förklara vad det är man åker och kollar på här i Turkiet, när man ska turista. Du vet alla städerna, alla templen de besökte. När de seglar över haven är det havet mellan Grekland och och Turkiet. Jag har skrivit om det förut, men ni vet om Artemistemplet och att pelare därifrån är en del av Hagia Sofia. När man skulle till Oraklet. Sparta är Izmir. Alla greker i Turkiet, alla turkar i Grekland. Middlesex är också en följd av grek-turkiska relationer. Gamla och nya gränsdragningar.
De har haft sina ups and downs, tillsammans. Militärkupper och annat.
Så här skriver Kubicek:
"One should also note how Western states viewed Greece and Turkey through the same prism. They were the impetus for the Truman Doctrine, joined NATO and the Council of Europe together, and concluded association agreements with the EEC at roughly the same time. [...] Conflicts over Cyprus in the 1960s and 1970s obviously decoupled these states from each other. As Greece made faster progress toward democracy and could make more of a cultural/historical argument to be European, it moved ahead of Turkey with respect to the European Community, gaining membership in 1981, at the time when Turkey was being ruled by a military government"
Turkiet och Grekland, mer lika än olika skulle jag säga. Grannländer kan ha lite speciella relationer, det är storebror och lillebror, någon slags hatkärlek där kärleken är störst?
1960 var det militärkupp. Premiärminister Adnan Menderes med två medarbetare avrättas. Det var den första militärkuppen, vidare 1971, och sedan 1980, också en postmodern statskupp 1997, och hot om militärkupp, en e-kupp, på militärens hemsidan 2007.
Fram till 1945 var det politiska systemet baserat på ett parti, som Atatürk startade. Perioden efteråt kännetecknas av instabilitet och spänningar. Pressat läge under Kalla Kriget. Och militärkupper. Något man inte snackar om, speciellt mycket. Det är ju aktuellt även idag.
Hur som helst - när Greklands EU-ansökningar började bli på allvar - då hade Turkiet en militärkupp, när Grekland blev medlemmar 1981, då har Turkiet en militärregering. Inte demokratiskt nog för EU, inte en tillräckligt stabil ekonomisk situation. 1983 tillträdde Özel som premiärminister, senare president. En ny era. 1987 - ny EU-ansökan. 1999 - Turkiet inte med på listan över tilltänka medlemmar. Stor, stor bitterhet. 2007 blev ju en massa forna öststater medlemmar. Nu har Turkiet året ut på sig. Sen är det kört, sägs det. Erdogan försöker. Det har varit himla många rundor här. De flesta är faktiskt rätt less. Dessutom har de feta egon och menar att det kommer bli EU:s förlust. Turkiet är numera en maffig ekonomi, med stort inflytande i världspolitiken, de är medlemmar i typ alla klubbar för maktländer som går - trots det vill de fortfarande erkännas som västerländska, som att slutföra vad Atatürk började.
Att läsa artiklar om det här att gång på gång lära sig rabbla olika förutsättningar, och olika problemområden. Handlar det om de inrikes problemen med kurder (25 procent av befolkningen, fram till nyss utan rättighet att prata sitt eget språk. USA har länge supportat krig mot dem i norra Irak), Cypern och Armenierna. Handlar det om militärkupperna, om bristfällig demokrati? Handlar det om den ekonomiska situationen? Storleken på deras militär? Det världspolitiska läget? EU var mycket hetare på gröten under Kalla Kriget, då var Turkiets geografiska position mycket viktigare. Och många artiklar handlar om vad Europa är, vad det står för, vad som är europeisk kultur och då om Turkiet kan sägas höra till? Jag fattar inte vad det sista kommer ifrån, för någon sådan kultur finns inte. Jag förstår inte hur man menar. Ottomanska riket sträckte sig in över halva Europa. Hundratals år. Mycket starkt influerad av det som kallas turkisk kultur - musik, bad, kaffe, kakor, vad du nu vill. Just ja, det kanske är religionen det är fel på. Glömde.
Att skapa utanförskap baserat på kultur och på religion är alltid diffust, alltid djävligt vagt. Andlighet och kulturell glädje är något människan alltid värderat och alltid har gemensamt. Sluta slåss.
Vinnaren skriver historien.
Vad vill vinnaren den här gången då?
Hjältar och gudinnor på himlavalvet, eller något i den stilen, hette sagorna vi hade på kasettband. Jag och Lasse pratade om dem igår, jag skulle försöka förklara vad det är man åker och kollar på här i Turkiet, när man ska turista. Du vet alla städerna, alla templen de besökte. När de seglar över haven är det havet mellan Grekland och och Turkiet. Jag har skrivit om det förut, men ni vet om Artemistemplet och att pelare därifrån är en del av Hagia Sofia. När man skulle till Oraklet. Sparta är Izmir. Alla greker i Turkiet, alla turkar i Grekland. Middlesex är också en följd av grek-turkiska relationer. Gamla och nya gränsdragningar.
De har haft sina ups and downs, tillsammans. Militärkupper och annat.
Så här skriver Kubicek:
"One should also note how Western states viewed Greece and Turkey through the same prism. They were the impetus for the Truman Doctrine, joined NATO and the Council of Europe together, and concluded association agreements with the EEC at roughly the same time. [...] Conflicts over Cyprus in the 1960s and 1970s obviously decoupled these states from each other. As Greece made faster progress toward democracy and could make more of a cultural/historical argument to be European, it moved ahead of Turkey with respect to the European Community, gaining membership in 1981, at the time when Turkey was being ruled by a military government"
Turkiet och Grekland, mer lika än olika skulle jag säga. Grannländer kan ha lite speciella relationer, det är storebror och lillebror, någon slags hatkärlek där kärleken är störst?
1960 var det militärkupp. Premiärminister Adnan Menderes med två medarbetare avrättas. Det var den första militärkuppen, vidare 1971, och sedan 1980, också en postmodern statskupp 1997, och hot om militärkupp, en e-kupp, på militärens hemsidan 2007.
Fram till 1945 var det politiska systemet baserat på ett parti, som Atatürk startade. Perioden efteråt kännetecknas av instabilitet och spänningar. Pressat läge under Kalla Kriget. Och militärkupper. Något man inte snackar om, speciellt mycket. Det är ju aktuellt även idag.
Hur som helst - när Greklands EU-ansökningar började bli på allvar - då hade Turkiet en militärkupp, när Grekland blev medlemmar 1981, då har Turkiet en militärregering. Inte demokratiskt nog för EU, inte en tillräckligt stabil ekonomisk situation. 1983 tillträdde Özel som premiärminister, senare president. En ny era. 1987 - ny EU-ansökan. 1999 - Turkiet inte med på listan över tilltänka medlemmar. Stor, stor bitterhet. 2007 blev ju en massa forna öststater medlemmar. Nu har Turkiet året ut på sig. Sen är det kört, sägs det. Erdogan försöker. Det har varit himla många rundor här. De flesta är faktiskt rätt less. Dessutom har de feta egon och menar att det kommer bli EU:s förlust. Turkiet är numera en maffig ekonomi, med stort inflytande i världspolitiken, de är medlemmar i typ alla klubbar för maktländer som går - trots det vill de fortfarande erkännas som västerländska, som att slutföra vad Atatürk började.
Att läsa artiklar om det här att gång på gång lära sig rabbla olika förutsättningar, och olika problemområden. Handlar det om de inrikes problemen med kurder (25 procent av befolkningen, fram till nyss utan rättighet att prata sitt eget språk. USA har länge supportat krig mot dem i norra Irak), Cypern och Armenierna. Handlar det om militärkupperna, om bristfällig demokrati? Handlar det om den ekonomiska situationen? Storleken på deras militär? Det världspolitiska läget? EU var mycket hetare på gröten under Kalla Kriget, då var Turkiets geografiska position mycket viktigare. Och många artiklar handlar om vad Europa är, vad det står för, vad som är europeisk kultur och då om Turkiet kan sägas höra till? Jag fattar inte vad det sista kommer ifrån, för någon sådan kultur finns inte. Jag förstår inte hur man menar. Ottomanska riket sträckte sig in över halva Europa. Hundratals år. Mycket starkt influerad av det som kallas turkisk kultur - musik, bad, kaffe, kakor, vad du nu vill. Just ja, det kanske är religionen det är fel på. Glömde.
Att skapa utanförskap baserat på kultur och på religion är alltid diffust, alltid djävligt vagt. Andlighet och kulturell glädje är något människan alltid värderat och alltid har gemensamt. Sluta slåss.
Vinnaren skriver historien.
Vad vill vinnaren den här gången då?
Kommentarer
Trackback
