är det mos eller magi?

Har haft en himla fin helg här i bullan, en sån där som bara blir. Idag söndag till exempel.

 

Alla var tvungna att gå upp vid 08-tiden en söndag. Vi åkte till Üsküdar och åt frukost jättelänge. Solig dag.

 

 

Jemma, Desi och jag tog färjan till Kabatas. Mycket naturlig bild med turkiska flaggan och allt.

 

 

Vi skulle gå på the Bienale - en jättestor utställning i samarbete med EU. Har liksom aldrig kommit mig för att gå dit, idag var sista dagen. Den låg precis bredvid Istanbul Modern, dit tänker jag gå en annan dag. Modern konst gör något med hjärnan, på ett bra sätt.

 

 

Detta är två av de första och enda publika ursäkterna från det libanesiska inbördeskriget. Antar att det inte alls går att läsa och det är synd. Videon visar något i den här stilen; Jag ber om ursäkt för att jag alltid trodde jag var rätt, för att jag tyckte att min nationalitet var bättre än din, för att jag och mina vänner dödade dig och dina vänner, jag ber om ursäkt för att jag använde vapen som jag inte visste hur man skulle använda, jag ber om ursäkt för att jag tackade ja till att vara livvakt åt sovjetiska spioner, för att jag bodde på deras hotell. Jag ber om ursäkt för att jag åkte på militära träningsläger till Cuba. jag ber om ursäkt för att jag inte vill att det här ska vara en ursäkt, inte heller ett erkännande om vad som gjort. Jag ber om ursäkt för att jag använder ett medium som jag inte gillar, som jag inte bryr mig om. Jag ber om ursäkt för att jag inte gjort det här tidigare, men jag hade ärligt talat inte haft modet att göra det.

 

Ursäkten var ett svar på en kort text publicerad i en libanesisk tidning, av en tidigare motståndare.

 

 

Världens tre rikaste människor. En enda liten trea.

 

Hur känns det att världens tre rikaste människor äger mer än vad världens 600 miljoner fattigaste människor äger tillsammans. En djävla massa treor på hundratals, tusentals stora ark.

 

 

En del av uställningen var en utställning om hur amerikansk konst spreds över världen, lånades ut, museum startades. Den nya världen skulle visa den gamla världen sin konst.

 

 

Det är Jemma som frågar om vi läst de röda arken som ligger slängda på marken. Nej. Det är lagparagraf på lagparagraf som visar på kvinnors brist på rättigheter i Turkiet. Alla papper är skrynkliga, dammiga och alldeles söndertrasade. Jag älskar att konst kan få vara så här rättfram, så här enkel. Symboliken i detta är slående och träffar så hårt. Kvinnors rättigheter att leva fritt och jämlikt blir brutalt trampade på varje dag, varje sekund.

 

Det fanns väldigt mycket mer konst. Som jag inte fotade. Mycket videokonst.

Filmade demonstrationer världen över. Det var fantastiskt. Om att investera blodet i sina vener för människorna i Gaza. Om att människorna som slogs för Polen i första och andra världskriget inte gjorde det för dagens polacker inte skulle ha värdiga liv, värdiga arbeten. Så otroligt mycket ilska och någon slags passionerad styrka strömmandes från 10 skärmar i ett litet rum.

Animerade berättelser om att giftas bort, om att kroppen är för vacker för att visas, om midjemått, hårkvalitet, om vad som gör dig värdig att giftas bort. Att du är så vacker att din mamma inte ser dig i ögonen, inte vill röra dig. Hon gifter bort dig med en gammal snubbe istället. Politiska slagord från libanesiskt inbördeskrig, grafer över finanskriser, uppbyggda förorter och ord som "to consume, consume and consume. That's the only reason they like us".

 

 

Vi gick därifrån och uppför små bakgator på väg mot Taksim.

 

 

Vi spenderade en stund i en liten skivbutik. Jag tänker att det vore rätt fint att ha en äkta skivspelare, för att bara sitta i en fotölj och lyssna på en skiva rakt igenom. Blir stressad av mp3-filer idag.

 

 

Till min syster.

 

Burden by something I had to get rid of, making myself a better world.

F. Hyvönen får ge avslutande ord. Hon är dagens profet.