är det mos eller magi?

Lördag eftermiddag smet jag in i katolska kyrkan här i Istanbul. Ibland behöver man tänka, ibland behöver man gråta, ibland behöver man få uppfyllas av glädje över alla fina människor man känner.

Jag tycker att kyrkor är en bra plats för det.
Jag tycker om kyrkor för kyrkor är en plats för människor att samlas i.
Istanbul är historiskt sett uppbyggt av väldigt många mahalles. Det är ett ord som betyder församling, men det spelar ingen roll vilken religion det är centrerat kring. Synagogan, moskén, kyrkan var samlingsplats i varje mahalle. Här samlades man för sociala grejer, här diskuterades politik, kärleksbekymmer, väder och vind. Din mahalle var din familj, på gott och ont, i vått och torrt. Lite besvärligt, alla visste allt om alla. Om någon gjorde något fel kunde mahalles göra razzia och springa till din dörr, bank-bank-bank på dörren, och söka beskydda hedern för mahallen. Problemlösning på en helt annan nivå än hos polis, i rättgångar, det handlar inte om lagstiftning.

Kyrkan, synagogan, moskén var en plats att samlas på för den största glädjen, för den största sorgen. För förlåtelse och för bekännelser. Också för vardagslivet.

Jag vet inte om det bara är jag, men jag tycker man tänker extra bra på en sån plats. Det ger mig en rofylldhet och en tillåtelse till tårar, men uppfyller mig också med en storhet. Det är hela det historiska, ofta så gamla byggnader, så vackra fönster, så högt i tak. Men det största är kanske ändå att det är en plats för just detta, en sekund av lugn och ro, för sorg, melankoli, för tacksamhet och för glädje och upprymdhet.
Som ni ser och förstår handlar det inte om religion. I lördags eftermiddag tittade jag upp mot koret och kom på mig själv att tänka; men vad gör Jesus där?

Jag satt faktiskt där och tänkte på att många nära och kära till mig går igenom stora, svåra saker. Också stora, fantastiska och modiga saker. Människor tar stora steg för sin egen verklighet. Och för mig är det väldigt stort att få vara en del av det, att se människor jag tycker så mycket om göra det. Det uppfyller mig med en stolthet och det gör mig inspirerad. Det är en upprymdhet. Men också en tanke för att dela det svåra, för att beundra deras styrka.

Men vår sekulariserade värld har ingen plats för det här. I vår sekulariserade värld finns ingen plats, öppen för alla, med utrymme för de största känslorna. Kärleken, glädjen, sorgen.
I de bästa fall finns dessa platser ute i verkligheten - i biomörkret, i skogspromenaden, hos gatumusikern, på öppet hav. Men om livet snurrar för snabbt, som det lätt gör, vad gör man då? Det undrar jag verkligen, lite som - hur tänkte ni nu? Samhällsplaneraren? Vart i samhället ska vi gråta med varandra? Vart ska vi glädjas med varandra? Antagligen på en bänk i tunnelbanan, i kassan till snabbköpet, eller i mörkret på en nattklubb.

Inte bra nog.


Så jag undrar fortfarande - vad gör Jesus på den platsen? För mig är Jesus, Gud och de där mest en påminnelse om alla djävla krig och allt hat vi har i världen. Dem är Jihad och syndafloden, de är fördömmandet av homosexuella och misstanken mot din nästa. De är steningen av din syster,  självmordsbombaren, sexuella övergrepp mot barn och grupptrycket som får dig att begå mord mot din nästa. De är helt enkelt de där som aldrig vänder andra kinden till.