En tyst minut
En morgon där jag återfinner Sia. Som jag haft en enda remix av. Lyssna här på Breathe Me i en så mycket mer avskalad version. Det är vackert. Skivan heter Colour the small one. Också vackert. Tycker jag. Lyssna sen på allt om du söker en kvinna med röst, texter i mer avskalat form. Sådant gillar jag.
Middag med vänner med samtal om viktiga saker, tips och råd, krassa konstaterande
Men egentligen började dagen med en instormande lärare som ursäktar sina fem minuter försening för att ställa sig rätt upp och ner och på turkiska berätta om sin kollega, om en vän.
Sorgligsamt, kanske man kan uttrycka det. På rasten berättar Sey för mig vad som egentligen sades. Om den unga, oerhört intellektuella, kloka, även vackra, professorn som hade ett liv som var för hårt på henne. Som valde att låsa sin bil, lämna nycklar, plånbok och hoppa från den högsta bron över Bosporen.
För en vecka sedan berättade någon för mig om sin lärare som stått framme i klasrummet med ett bandage kring sin handled. Under lektionens gång färgades bandaget rött.
Jag pratade med honom igen, denna kväll.
- But I still can't believe it, she was really beutiful. And she was so intelligent. Sa han.
Det var det enda jag förstod under den tio minuter långa hedersordet vi hade över henne. Tre gånger nämndes ord
et intellektuell. Samma på turkiska som på svenska.
Helt enkelt, imorse hittades en av de yngsta professorerna vid detta universitet vid draggning av Bosporen. En vecka har de letat efter henne och vattnet strömmar hårt.
Här säger man till varandra om någon är tjock. - Ta inte illa upp, sa Güniz som är vår lärare i turkiska och även den som sagt att hon svarar på alla våra funderingar och berättar om alla små tricks som betyder mycket för socialt samspel. Att påpeka att du är tjock är att oroa sig, att visa omtanke.
Vi ombads att inte svara annat än "Bra tack - Iyiyim" när någon frågade "hur är det - Nasilisin" innan vi kan förklara oss mer utförligt. Att säga "Inte bra - Iyi degilim" blir fel för vi kan då inte berätta vad som är fel och grejen är att här ska man berätta vad som är fel. Det finns inget howdoyoudo - goodthanks, utan ibland suger det, man är sjuk, trött och det är man. Pamuks böcker berättar om hüsün - den ständigt närvarande melankoliska introspektionen i Pamuks böcker, i Istanbul. Det är okej. Det är som det är. Oskuldens museum verkar rätt fantastisk, läser recension om Pamuks första bok efter nobelpriset. Den boken ska då vara en ytterligare disketion av hüsün.
Här ägnas idag tid åt denna unga kvinnas självmord, här diskuteras det lågmält under middagen.
- Behöver du något kan jag hjälpa dig vad måste du göra nej nu måste vi fixa det här, säger de till mig.
Och det händer på riktigt.
Fascineras gång på gång över att allt verkligen löser sig här.
Starkt övertygad om att öppenhet bidrar till vänligheten, att det fixar sig.
Bara du berättar vad det är som suger så fixar det sig.
Det är ju också det svåraste, det är fruktansvärt svårt.
Det är kombinationen av melankolin - acceptansen därav - att det svåraste görs - vänligheten och glädjen som följer därpå som gör det antar jag. Mest att det är meningen att du ska säga vad som suger.
Därför är denna händelse så beklämmande. Trots blodiga bandage, varför såg ingen henne, vad är det som inte går att skrika ut att det suger. Nu vet jag inget mer, inget om vad som ligger mellan raderna. Jag vet inget så om detta skall jag låta vara osagt. Så här avhugget måste det bli.
Middag med vänner med samtal om viktiga saker, tips och råd, krassa konstaterande
Men egentligen började dagen med en instormande lärare som ursäktar sina fem minuter försening för att ställa sig rätt upp och ner och på turkiska berätta om sin kollega, om en vän.
Sorgligsamt, kanske man kan uttrycka det. På rasten berättar Sey för mig vad som egentligen sades. Om den unga, oerhört intellektuella, kloka, även vackra, professorn som hade ett liv som var för hårt på henne. Som valde att låsa sin bil, lämna nycklar, plånbok och hoppa från den högsta bron över Bosporen.
För en vecka sedan berättade någon för mig om sin lärare som stått framme i klasrummet med ett bandage kring sin handled. Under lektionens gång färgades bandaget rött.
Jag pratade med honom igen, denna kväll.
- But I still can't believe it, she was really beutiful. And she was so intelligent. Sa han.
Det var det enda jag förstod under den tio minuter långa hedersordet vi hade över henne. Tre gånger nämndes ord
et intellektuell. Samma på turkiska som på svenska.Helt enkelt, imorse hittades en av de yngsta professorerna vid detta universitet vid draggning av Bosporen. En vecka har de letat efter henne och vattnet strömmar hårt.
Här säger man till varandra om någon är tjock. - Ta inte illa upp, sa Güniz som är vår lärare i turkiska och även den som sagt att hon svarar på alla våra funderingar och berättar om alla små tricks som betyder mycket för socialt samspel. Att påpeka att du är tjock är att oroa sig, att visa omtanke.
Vi ombads att inte svara annat än "Bra tack - Iyiyim" när någon frågade "hur är det - Nasilisin" innan vi kan förklara oss mer utförligt. Att säga "Inte bra - Iyi degilim" blir fel för vi kan då inte berätta vad som är fel och grejen är att här ska man berätta vad som är fel. Det finns inget howdoyoudo - goodthanks, utan ibland suger det, man är sjuk, trött och det är man. Pamuks böcker berättar om hüsün - den ständigt närvarande melankoliska introspektionen i Pamuks böcker, i Istanbul. Det är okej. Det är som det är. Oskuldens museum verkar rätt fantastisk, läser recension om Pamuks första bok efter nobelpriset. Den boken ska då vara en ytterligare disketion av hüsün.
Här ägnas idag tid åt denna unga kvinnas självmord, här diskuteras det lågmält under middagen.
- Behöver du något kan jag hjälpa dig vad måste du göra nej nu måste vi fixa det här, säger de till mig.
Och det händer på riktigt.
Fascineras gång på gång över att allt verkligen löser sig här.
Starkt övertygad om att öppenhet bidrar till vänligheten, att det fixar sig.
Bara du berättar vad det är som suger så fixar det sig.
Det är ju också det svåraste, det är fruktansvärt svårt.
Det är kombinationen av melankolin - acceptansen därav - att det svåraste görs - vänligheten och glädjen som följer därpå som gör det antar jag. Mest att det är meningen att du ska säga vad som suger.
Därför är denna händelse så beklämmande. Trots blodiga bandage, varför såg ingen henne, vad är det som inte går att skrika ut att det suger. Nu vet jag inget mer, inget om vad som ligger mellan raderna. Jag vet inget så om detta skall jag låta vara osagt. Så här avhugget måste det bli.
ps. På ett plan är detta en parallell till ett svensk samhälle av hjältar. Att det skulle vara din ensak när du har ont, utvärtes, invärtes, att det gäller att lägga manken till ty utvikelser accepteras inte. Schåpa dig inte. Jag läste Annika Marklund - Glöm inte att dagens förlorare är gårdagens hjältar. Det är syndromet om utbrändhet som inte pallas med varken här eller där. Vad är värt det och när suger det mer än glimmar? Bron över Bosporen är inte sista utvägen. Du kan berätta när det suger, säga det rakt ut, acceptera din egen hüsün och se att varje uttalat ord hjälper dig själv att se helhet och klarhet.
Kommentarer
Trackback
