Kompost, glasinsamling, petflaskor och returburkar, jag saknar er.
Kaffepaus, eller snarare te och någonslags chokladbullar. Som kompensation för alla uteblivna kanelbullar igår.
Media&Politics för andra veckan nu. Den är så bra. Sätter ord på allt som jag tänkt om svensk mediasituation. Kommer återkomma. Ska försöka binda ihop teorierna vi läser om med den svenska situationen, för att hålla mig lite uppdaterad. Eller låt oss säga så här; Teorier från media&politics i kombination med tidningsläsandet till Turkish foreign politics, det skulle vara något det. Kan jag ägna mina förmiddagar åt, kanske.
Vi sitter och fikar. Några röker, och fimpar i frigolitmuggarna. Glöder smälter stora hål. Dricker te under tystnad i kombination med småprat på tyska. Sonja, från Copenhagen business school utbrister:
- Jag blir så djävla ledsen.
Ledsen så man typ vill gråta.
- Det spelar ingen roll hur mycket mitt lilla land på fem miljoner sopsorterar om inte ens en enda stad i Turkiet gör det.
Nej, det är sant. För det finns inte ens soptunnor vid våra caféer. Vi förväntas bara lämna vårt skräp på borden, på marken. Det hamnar i poolen, det flyger runt på gräsmattan. Och vi förväntas köpa vårt vatten i plastflaskor, du dricker din cola och ditt iste ur vanliga aluminumburkar som vi i Sverige/Danmark är så starkt inpräntade att sopsortera.
Här ska du slänga allt du förbrukar på marken, någon annan ska plocka upp dem. Man står faktiskt inte ut. Hittills har jag plockat upp allt skräp jag ser. Men vart ka jag slänga det? Inte ens en soptunna.
Sverige och Danmarks befolkningstal tillsammans är mindre än Istanbul.
Och vi säger till Istanbul; Let's take care of the garbage the scandinavian way. Please.
Det är som en djävla bön. Kom igen, vi gör nya bilar av de gamla colaburkarna. Vi gör kläder av alla petflaskor. Vi gör tidningar av pappret. Ni kommer tjäna på det.
Kanske låter det naivt, att man blir ledsen av att se kontrasterna.
Och kanske ännu mer när vi bestämmer oss för att försöka introducera Sopsortering ala skandinavien på Sabanci, åtminstone på Sabanci.
Visst. Det kanske är så djävla naivt.
Men jag undrar ändå vem man ska prata med.
Någonstans måste man ju börja.
Puss.
Media&Politics för andra veckan nu. Den är så bra. Sätter ord på allt som jag tänkt om svensk mediasituation. Kommer återkomma. Ska försöka binda ihop teorierna vi läser om med den svenska situationen, för att hålla mig lite uppdaterad. Eller låt oss säga så här; Teorier från media&politics i kombination med tidningsläsandet till Turkish foreign politics, det skulle vara något det. Kan jag ägna mina förmiddagar åt, kanske.
Vi sitter och fikar. Några röker, och fimpar i frigolitmuggarna. Glöder smälter stora hål. Dricker te under tystnad i kombination med småprat på tyska. Sonja, från Copenhagen business school utbrister:
- Jag blir så djävla ledsen.
Ledsen så man typ vill gråta.
- Det spelar ingen roll hur mycket mitt lilla land på fem miljoner sopsorterar om inte ens en enda stad i Turkiet gör det.
Nej, det är sant. För det finns inte ens soptunnor vid våra caféer. Vi förväntas bara lämna vårt skräp på borden, på marken. Det hamnar i poolen, det flyger runt på gräsmattan. Och vi förväntas köpa vårt vatten i plastflaskor, du dricker din cola och ditt iste ur vanliga aluminumburkar som vi i Sverige/Danmark är så starkt inpräntade att sopsortera.
Här ska du slänga allt du förbrukar på marken, någon annan ska plocka upp dem. Man står faktiskt inte ut. Hittills har jag plockat upp allt skräp jag ser. Men vart ka jag slänga det? Inte ens en soptunna.
Sverige och Danmarks befolkningstal tillsammans är mindre än Istanbul.
Och vi säger till Istanbul; Let's take care of the garbage the scandinavian way. Please.
Det är som en djävla bön. Kom igen, vi gör nya bilar av de gamla colaburkarna. Vi gör kläder av alla petflaskor. Vi gör tidningar av pappret. Ni kommer tjäna på det.
Kanske låter det naivt, att man blir ledsen av att se kontrasterna.
Och kanske ännu mer när vi bestämmer oss för att försöka introducera Sopsortering ala skandinavien på Sabanci, åtminstone på Sabanci.
Visst. Det kanske är så djävla naivt.
Men jag undrar ändå vem man ska prata med.
Någonstans måste man ju börja.
Puss.
Kommentarer
Trackback
