Tuzla - Istanbul i rusningstrafik
Jag har sett Katarina fett mycket gladare. Kolla de åtta filerna med bilar. Från Kuwait, på bröllopsresa. Vi skulle till Taksim men vi kom fan aldrig fram.
Jag och Marketa hann prata om allt och inget. Bland annat spika att vi tar tåget hem, förbi hennes hemstad i Tjeckien och den lilla mamman som får ett sms om dagen med rapport. Tre timmar senare var vi framme och hade likväl kunnat flyga till Madrid. På tre timmar hinner så mycket hända. Det är sjukt lång tid. Bra att spendera den med smarta, roliga människor. Media&politik-doktoranden, jazzpianisten från Berlin och mellanösternexperten förgyllde den kvällen.
(Men tror inte att jag pallar ett sådant slöseri med resurser, tid, energi. Vilket lidande. Man vänjer sig säger vissa. Men om man vänjer sig vid att pendla i rusningstrafik, har man då respekt för sitt eget liv? Det är ju fruktansvärt. Bland annat detta gjorde att jag idag har surat i några timmar. Vår skola och vårt campus är fantastisk men samtidigt är det som att bo på ett hotell. Det var inte det här jag ville ha när jag åkte hit. Samtidigt har det blivit som ett hem. Det är ju fint men jag måste, måste få kunna gå ut genom dörren och promenera genom gränder., se vatten, gör vettiga saker. Ska ägna kvällen åt att maila viktiga mail för att lösa denna krissituation.
Det måste vara nått fel när man skapat detta system. Finns det någon pendlare som vill försvara sitt liv? Jag tyckte Stockholm i somras med 40-60 minuter enkel väg var fel. Och detta?)
Skitsamma för vi kom fram. Efter fantastisk mat hemma hos tre spanska unga män i fantasitsk lägenhet med balkong, sangria och vackra människor gick vi till en klubb på skum bakgata. Springer uppför smala trappor och kommer ut på något som liknar ett loft. Kass musik, igen, men spanar in på dansgolvet på väg ut på terassen.
IVAR VAR DÄR.
Hur sjukt är inte det? Hur liten är den här staden? Hur kunde vi bara träffas så där? Så djävla fint och sen satt vi ute på terassen med utsikt över gator (se bild) och över hela Istanbul och drack öl och pratade.
- Du berättar för mig när ni bestämt när ni åker till Damaskus, säger han till mig.
Ja, det gör jag. För vi ska åka dit. Jag skiter i alla turistställen, hur fantastiska de än är. Okej, inte i ställena, men i själva grejen att man måste åka dit. Det gör mig bara så fruktansvärt anti. Låt mig få springa mitt maraton och låt mig få ta tåget till Damaskus. Lätt att vi ska. Även om turkisk mentor tyckte det var kass och farlig idé.
Vi gick senare till förra helgens reaggeklubb och konstaterade att de inte var mer konstnärliga än så att de spelade exakt samma låtar, i samma ordning. Grattis, ni har gjort ett blandband med världens mest kända låtar. Var så himla fint ändå. Åkte vilse i en taxi hem och somnade en vacker kväll senare.
Pusspuss.
UPPDATERING: Turkiet firade denna dag. Kan ha orsakat trafikkaos. Det var idag 86 år sedan Storbrittanien lämnade Turkiet och det är en stor parad i en annan del av staden. Själv märkte jag då att hela staden var fylld med turkiska flaggor och vimplar och försökte träget fråga varenda människa varför. Berk frågade förskrämt efter vad det var för datum och blev lugn av att höra att det var den 9:e oktober. Han hade kass koll på detta 86-årsjubileum. Kolla in bilder och mer utförlig förklaring på den här bloggen.
