Draft: Sept. 25, 2009
Mötte en helt fantastisk lärare idag.
Han var rätt cool.
Hade undervisat flera år utomlands i fyra olika länder. Danmark, Tyskland, Nderländera, Italien och sen alla de åren han bott i Washington.
Ställer sig rätt upp och ned och bara öser på om turkiets utrikespolitik.
Vet inte vad jag gillar mest.
Kanske att Sabanci ser det som en angelägenhet för alla att få de här introducerande föreläsningarna. Det borde det alltid vara. Vi har haft modern historia, turkisk kultur och då turkisk utrikespolitik.
Oavsett om du är civilingenjör, datavetenskap, finans, konst eller marknadsföring. Tänk om det kunde vara så här i Sverige, det kanske det är?
Bara berätta, rakt upp och ner, svart på vitt, så här är det. Ni har kanske sett massa flaggor, massa statyer och sen hela köret om Atatürk och nationalism och modernisering, hela bilden. Ottomanska riket 700 år tillbaks i tiden, koloniseringar och ideligen paralleller med forna Persien, Kinas utveckling, andra stormakter som förlorat makt och projicerat sin förlorade stolthet inåt, till en komplex nationalism. Man förlorade allt, var så rädd att förlora allt, blir som galen efter minsta lilla.
Professor ger oss ordspråk: "Their is no friend of the turk, but the turk himself"
Detta beskriver känslan som skapat denna moderniseringshets och nationalism.
Lita inte på nån, alla vill åt dig, skapa rädslan för att förlora allt och fight for your right to keep at least a little.
Och moderniseringen, västernaliseringen, för att det bästa sättet att slippa bli förintad etc, andra ordval möjligt, är att en del av det som hotar dig. Och sedan 1960-talet vill Turkiet in i EU, men antalet för minskar, nu ligger vi på 50 % och just nu beskrev läraren det hela som rätt upp och ned. Parter som varit för förut är mot nu och vice versa. Enkelt beskrivet; atatürkanhängarna var tidigare för som del av moderniseringen, nu har nationalismen slagit över och Turkiet hotas av EU. Förespråkare av islamska värden var tidigare emot, EU typisk oislamskt och etc men nu är det dessa, med the Justice and development party i täten så antar de mer och mer demokratiska värden och vänder sig således mot Europa, ja så säger de. Och sen finns det då lite problem och det vet ni ju från Erdogans debattartikel på DN debatt etc, Cypern (grekland måste bjuda till tycker de), Armenien (ja krångligt tycker de, kanske dödade vi lite för många), Kurderna. Ursäkta mina generaliseringar. Jag återkommer. Det är en helt annan känsla. Sverige känns torrt jämförbart. Här mixas historia, politik, kultur, konflikter upp i en nutid som faktiskt står mig upp till halsen i detta nu.
Men hur som helst. Man pratar om det. Det verkar distansserat. Nynserat. Man får fråga vad man vill. Det är kommer bli grymt.
