En ny kompis, en enda vän?
Det här är en av hundarna på Campus. Söndag lunch och man kan prata med en hund. Allt är helt öde. Min roommate sover fortfarande, vi ramlade in vid halv fyra i natt efter en första utekväll i Istanbul. Min helt fantastiska mentor visade oss runt på alla bakgator till Taksim. Tänkte egentligen inte skriv om det. Utan om de här små hundarna som viftar på svansen om man ser dem. Det är något mycket vemodigt över dem. Jag tänker automatiskt att de inte har några människor att ty sig till utan bara detta flyktiga liv med studenter som kommer och går. Ändå bor dem här med halsband och märkningar och allt.
Kolla va. Här sitter hunden och tänker på hur flyktigt allting är. Han är precis lika vemodig som jag. Det är ju fint.
ps. Tittar man noga ser man nog Marmarasjön och bergen bakom. Det är utsikten från vårt campus och vi är placerade i perifirin, som att vi inte hör till. Förutom när vi rumlar runt på bakgator och bland barer då. Att gå in i Novizade var som att gå in i en galen värld där allt var upp och ner. Turkey will learn you how to shake your hips. Hot eller löfte? ds.
