En rapport från första dagen
Jag skrev inget inlägg som var i stil med - ”hej då nu åker jag till Istanbul och pluggar ett halvår. Det känns konstigt för jag har bara varit där i åtta timmar sammanlagt i mitt liv men ska bli spännande för av någon anledning så har jag velat det här sedan en information om utbytesstudier på Engelska Parken för 1,5 år sedan och nu ska jag åka.” Inget om att det känns overkligt och inget om vilka vänner jag ska hälsa på på vägen, inget om städer jag ska passera, inget om det vackra i att åka tåg. Bara en liten droppe i havet om hur sorgligt allt kan vara och vilka fina saker människor har sagt till mig och en droppe i havet om hur mycket jag tycker om dem.
Kunde nog inte riktigt föreställa mig. Inte det sorgliga att säga hej då till familj och vänner och inget av det fina i att se fram emot att komma hem. Inte att förglömma det fina i att vara galet spänd på hur allt kommer bli. Vem ska jag dela rum med? Vad ska jag plugga tillslut? Måste jag äta kött? Hur är det med översvämningarna? Är det så vackert och coolt som alla säger. Ingen aning, sjukt kul att ta reda på.
Första resan var Avesta Krylbo – Sala. Baggis, har jag åkt 100 gånger. Alla gånger till och från Forsmark, Uppsala, Stockholm. Mindre baggis att verkligen stiga på det första tåget.
Sen åkte jag Sala – Norrköping. Aldrig åkt, konstiga orter svischade förbi och tåget var fullt med studenter på Mälardalens högskola.
Sen X2000 mellan Norrköping – Köpenhamn. Ett tåg att må illa på och det bästa är alltid att komma ner till Skåne och se landskapet öppna upp sig och allt är så djävla vackert.
Så Köpenhamn – Århus som var en så vacker sträcka. Speciellt över lilla Bält och stora Bält. Intrycken var mycket soldater och jag tänkte på Holst Drottningoffret och hur hon beskriver Danmarks Afganistanssoldater och deras psykiska men. Det såg ut som så tuffa killar, så hårda ögon under deras baskers. Tre timmar tog tåget och de killarna mitt emot mig hinner dricka upp alla sina öl. Jag väntar bara på att de ska bli tillsagda samtidigt som de ler större och större. Man hade lätt fått en öl men jag äter godis istället. Ingen säger till dem utan istället blir de serverade fler öl och tågpersonalen och medpassagerare frågar förstrött vilken som är nästa station. När vi väl är framme i Århus och klockan är kvart i nio en fredagskväll har de där killarna redan däckat sedan ett tag. Nu är det fest.
Ja. Jag har fått sms om att ta en taxi till Ole Worms Alle och Medicinerhuset. Äntligen. Världens största fredagsbar på ett område fyllt med circustält och vi köper öl för 10 danska kronor. Jag möter upp Linda som är inne på femte semester som är väggen. Här är läsesalen öppen dygnet runt och folk pluggar till elva-tiden men bakschema för både bröd och kakor. Fredagar är undantaget och idag är det fredag. Festkommittén öppnar upp fredagsbaren redan vid 13 och kör så länge de orkar. ”Ni dricker, vi städar” står det på deras tröjor. Jag är så glad att jag är här och får se Lindas liv och vänner och huset där hon ska spendera sin höst för att spika tentor på vägen mot läkareden. (not. Jag är förundrar och stolt över att det är mina mest brighta och nogranna vänner som ska bli läkare. Känns rätt tryggt faktiskt!)
puss/hej
