En stad som aldrig sover
En stad som aldrig sover, en stad som förenar två kontinenter, en bro mellan öst och väst, melankolins hemvist. Och så mycket historia. Jag tycker om Hagia Sofia som byggdes för att helga den eviga kunskapen. På fem år. Med åtta kolonner från Artemisttemplet i Efesos, ett av världens sju underverk. I Hagia Sofia kan man ta på dem. Otroligt vackert okrafärgat tak på den övre våningen, balkongerna avsedda för kvinnor oavsett om man avser när den var en ortodox kyrka eller när den förvandlades till en moské. Idag är det muséum och kvinnor får vistas i den nedre främre delen. Så mycket. Och kontrasterna gör helheten. Nyonljusen mot de gamla fasaderna, skyskraporna och de otaliga flaggstångarna i skinande silver mot solnedgång över Marmarasjön.
Man kan säga så mycket klicher om en sådan här stad. Men jag säger en sak då. Istanbul är så mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig. Jag gillar att dricka cay i små glas, att åka färja över Gyllene Hornet eller Bosporen, att äta sesamkringlor och små kakor, chips med yugurtsmak, hela stämningen över staden, Pamuks intellektuella melankoli, och jag gillar de här sjukt bra kurserna jag ska läsa här. Jag gillar gymet, kattungarna och pistagenötterna, kurspaketen vi ska läsa. Och att jag sover åtta timmar varje natt och äter gröt till frukost varje dag.
Magnus, Emma, Alexander, Tal, Julia, Marta, Sara, William i Hagia Sofia.
Santas, restaurang med terass med solnedgång över Istanbul. Berk och Ayline tog oss dit. Man kan sitta i timmar, äta meze, ha solnedgång och försöka inse att det är här jag bor. Det är lördag natt och vi spenderar resten av tiden i Nevizade som jag sökt fånga på undre bilden. Här är gatorna smalare, med bord långt utanför restaurangers gränser, pubar, mat, affärer, ljud, ljus och människor. Kommer man bakom skalet är detta lätt det trevligaste jag varit med om Istanbul. Du ska ta ett steg uppför en trappa, bakom en dörr och komma till de bästa klubbarna, dansen, innergårdarna.
