Man kan komma och hälsa på och åka kollektiv lokaltrafik hela vägen.
Man kom fram va. Mycket vackert så. Jag har till och med lärt mig hur man ska åka, att man bara tar färjan mellan Serkeci på europeiska sidan, dit man kommer med tåg från Europa (inte om man måste ta nattbuss, då kommer man till ingemansland och får åka vilse i metro), och den färjan tar man då till Kadögi som är en hamn på den asiatiska sidan, nu har vi alltså korsat två kontinenter för 7,5 kronor och på 30 minuter. I Kadögi ska man sen leta rätt på bussen som går mot Tuzla, det finns typ 100 bussar med den mot Tuzla går från hållplats 130 A och sen åker man den dryga 45 minuter, du får antagligen stå. Hoppa av där bussen kör av motorvägen och låt bussen åker åt höger medan du går över bron, över motorvägen åt vänster. Då kommer du fram till kafét och någon slags kiosk i det himmelsblå huset. Det syns från motorvägen också. Där kommer det fram en tjock glad farbror till dig, han har nog keps på sig. Sen har han sina två små adepters, jag tror det är deras kiosk. De viftar med händerna alldeles jättehetsigt och pratar turkiska. Du säger Sabanci University och frågar om de pratar engelska, påminner dig själv om att snabbt och smidigt lära dig att säga ”Jag skulle vilja ta en dolma till SU”. Hur som helst kommer du här byta en överfull buss mot en minibuss, Dolma (som betyder fullspäckad), du kommer se att den inte alls är så fullspäckad och att den har massa små skyltar framtill där det står hur den kör. Alla har sina fasta små rutter, du kan stanna dem när som helst och det kommer du göra här vid det blå kafét. Det är simpelt, dessutom kommer denna tjocka lilla farbrorn i keps stå bredvid och hoppa och säga något i stil med skynda dig, hoppa på och ropa till föraren att alla som går på ska till Sabanci University och det är bara att gå på. Sista biten tar nu ca 15-20 minuter och man åker genom Tuzla som är en förort till Istanbul uppe i bergen. När du tror att allt är kört, när din kompis frågar föraren vad han egentligen håller på med, vart han egentligen ska, då är du framme.
Det är rätt lätt. Och trevligt. Och det är vanliga människor. Och de hjälper dig om du frågar. Och kvinnan i slöja bredvid dig ler jättestort och ni håller jättehårt i samma räcke och när dina fötter gör ont så gör hennes fötter ont också.
Eller så kan du ta de Busshuttels som Universitetet erbjuder efter schema som kö dig ut på motorvägen, fram till Taksom eller Kadigkö eller vart du nu ska och du sitter där på ditt säte bredvid alla de utbytesstudenterna som pratar om att det är så synd att Starbucks inte finns i Israel och att man bara måste åka till Amsterdam och så kan du betala fyra gånger så mycket för det och säga tack och adjö.
