Om att känna att hjärna och ord inte räcker till - om att krascha rätt in i andra samhällen utan distan
Det är så sjukt, jag kan som inte berätta om Sverige. Inte än. Folk frågar, killen här i receptionen på Orient Hostel Istanbul till exempel, han ska göra interrail i November och frågar varför han ska till Sverige. Som att jag inte vet vad som finns där och nej, det gör jag inte, och det hela blir helt sjukt i jämförelse med allt man ser på vägen hit.
Men jag önskar ju ändå att alla kineser, turkar och andra åker till Sverige och pratar om politik, öppenhet, allemansrätten, yttrandefrihet, tryckfrihet, avsaknad av censur, mänskliga rättigheter. Jag har haft vissa sådana samtal, säg med kinesen om vem hon röstade på i senaste valet. Hennes enda svar var ”jag förstår inte”. Men världen behöver sådana samtal, och på något vis måste jag kunna samla mig och förmedla att bakom de där små sjöarna, mitt bland älgarna, inne i de röda husen, i min egen hjärna och i det samhället där jag växt upp i finns det en hel djävla stor hög med självklarheter i form av demokrati, grundlagar, mänskliga rättigheter. Och att utvisningar av homosexuella, av apatiska flyktingbarn, lågt valdeltagande, det hotar den där idyllen.
Jelena som jag fick sällskap med i Serbien, vi pratade om utbildningssystem och hälsa. Om trygghet, system och hennes historia, vår. Om sociala skyddsnät på knackig engelska. Kan ha varit bland de finaste timmarna, och Serbien blev som verkligt i mina ögon genom hennes berättelser om sitt liv, om sin familj, om pappa soldaten och mamma med egen arbetsförmedling.
Om att vi inte haft krig, snacka med en turk om det.
Om nationalism. Också ett ämne.
Det sjuka är att komma ut och möta det hela i form av möten med människor. Deras ord, kroppar, ansikten får bli symboliskt för alla andra världar så långt bort från våra.
Jag trodde inte att jag tog det här för givet. Jag ska försöka att aldrig göra det igen.
Det är här och nu som jag måste minnas känslan från Pride, de sjuka homofobiska strömningarna i Litauen och Polen, Sara Pahlin och inte minst vad vår egen regering gör med sjukskrivna, med de som inte har ett arbete.
Och nu får jag snacka med alla om att jag ska plugga på deras snobbigaste Universitet för de som erbjöds i Uppsala var de enda, och det blir liksom knäppt för jag kommer aldrig matcha en Porche, men det är här jag hamnar för det är Uppsala som det är universitet har utbyte med.
Jag vet att andra vänner faller tillbaka till samma sak, ”Well, Sweden is the big welfarestate.” Och när man tänker efter så kan man faktiskt åka och titta på den, den svenska modelle'''''''n är kött och blod. Den är hus som inte faller sönder, trottoarer längs med gatorna, skolor för alla barn etc. Och när den hotas vill jag helst inte vara den som tog den för given.
