Adjö, farwell, auf wiedersehen
Kära bloggen,
Idag sa jag hej då till en så himla fin vän. Hon reser ikväll till London för att i slutet av veckan gå på sin graduation exam i Exeter. Sedan reser hon till Tjeckien och Prag. Sedan reser hon tillbaka hit. Jag har under den senaste veckan inget riktigt kunnat göra, men bara se på medan hon två gånger varit uppe i 48 timmar för att göra kvantitativ statistik, diagrammer, grafer, använda STATA alldeles för mycket, skriva, hoppa över luncher för att hon inte hinner, lämna in allt och sedan plugga till nästa prov för att dagen därpå undervisa sina små kids och sedan rätta deras uppsatser och bekymra sig om deras referenser och sedan göra en hemuppgift som gick ut på att på att med kvantitativa metoder tolka data och sedan skapa en egen teori utifrån detta. Hennes teori gick ut på i vilken grad din mammas utbildning påverkar din tendens att gå att rösta. Hög singifikans. Sedan rätta lite fler uppsatser, lämna in kidsens betyg, packa fyra resväskor, städa ur ett rum, vara provvakt åt de små kidsen.
Sådana här människor kan man inte riktigt hjälpa. Jag insisterade på att vi skulle äta middag, vilket vi försökte men så klart inte hann. Man vill ju hjälpa. Rätta uppsatser eller dylikt. Kunde bära en väska och vi konstaterar när vi går med raska steg ner mot bussen mot flygplatsen mot London att det inte är tid för sorgliga farväl.
Hon fick Klimts Lebensbaum av mig. Jag fick hennes omelett. Sen var det tack och adjö. Fick nyss sms; "Maja, I ate. Come back soon." Gick och letade efter Marta för att dela middag med. Hittade henne efter många om och men, hon hade gått hem. Nukte är sjuk. De är också fina.
Det här är verkligen sista dagarna här.
Och ursäkta romantiseringen av att arbeta sådär sjukt mycket. Det jag vill säga med det är att undertecknad brukar gå hem och sova efter att ha tvångsspelat "spice up your life" på kontoret. Brukar äta dubbelt så mycket. Och vidare, det är lite så att med rätt människor och med rätt saker på bordet, då kan man göra vad som helst. Om man fattar att man behöver vila, att man behöver lita på människor, ha dem i sitt liv, skratta massor.
Hon har lärt mig ha en chill inställning till arbete, att det mesta funkar och öppna mina ögon för en större värld. Jag har lärt henne allt jag kan och tycker om feminism och socioekonomisk förutsättningar. Generellt mycket om att ha en mer avslappnad inställning till omgivningens krav och normer.
Det här är verkligen sista dagarna här. Jag skriver på min sista uppsats. Sedan ska jag åka hem och läsa statskunskap C och jobba med Tvärdrag, RAF, hänga.
Puss och kram.
Ta hand om er.
Idag sa jag hej då till en så himla fin vän. Hon reser ikväll till London för att i slutet av veckan gå på sin graduation exam i Exeter. Sedan reser hon till Tjeckien och Prag. Sedan reser hon tillbaka hit. Jag har under den senaste veckan inget riktigt kunnat göra, men bara se på medan hon två gånger varit uppe i 48 timmar för att göra kvantitativ statistik, diagrammer, grafer, använda STATA alldeles för mycket, skriva, hoppa över luncher för att hon inte hinner, lämna in allt och sedan plugga till nästa prov för att dagen därpå undervisa sina små kids och sedan rätta deras uppsatser och bekymra sig om deras referenser och sedan göra en hemuppgift som gick ut på att på att med kvantitativa metoder tolka data och sedan skapa en egen teori utifrån detta. Hennes teori gick ut på i vilken grad din mammas utbildning påverkar din tendens att gå att rösta. Hög singifikans. Sedan rätta lite fler uppsatser, lämna in kidsens betyg, packa fyra resväskor, städa ur ett rum, vara provvakt åt de små kidsen.
Sådana här människor kan man inte riktigt hjälpa. Jag insisterade på att vi skulle äta middag, vilket vi försökte men så klart inte hann. Man vill ju hjälpa. Rätta uppsatser eller dylikt. Kunde bära en väska och vi konstaterar när vi går med raska steg ner mot bussen mot flygplatsen mot London att det inte är tid för sorgliga farväl.
Hon fick Klimts Lebensbaum av mig. Jag fick hennes omelett. Sen var det tack och adjö. Fick nyss sms; "Maja, I ate. Come back soon." Gick och letade efter Marta för att dela middag med. Hittade henne efter många om och men, hon hade gått hem. Nukte är sjuk. De är också fina.
Det här är verkligen sista dagarna här.
Och ursäkta romantiseringen av att arbeta sådär sjukt mycket. Det jag vill säga med det är att undertecknad brukar gå hem och sova efter att ha tvångsspelat "spice up your life" på kontoret. Brukar äta dubbelt så mycket. Och vidare, det är lite så att med rätt människor och med rätt saker på bordet, då kan man göra vad som helst. Om man fattar att man behöver vila, att man behöver lita på människor, ha dem i sitt liv, skratta massor.
Hon har lärt mig ha en chill inställning till arbete, att det mesta funkar och öppna mina ögon för en större värld. Jag har lärt henne allt jag kan och tycker om feminism och socioekonomisk förutsättningar. Generellt mycket om att ha en mer avslappnad inställning till omgivningens krav och normer.
Det här är verkligen sista dagarna här. Jag skriver på min sista uppsats. Sedan ska jag åka hem och läsa statskunskap C och jobba med Tvärdrag, RAF, hänga.
Puss och kram.
Ta hand om er.
Kommentarer
Postat av: Karin
Heja!
Postat av: Saidgry
Excellently, interesting and educational work! Your homepage looks really good and gives great information! Greetings from me! greetings
Trackback
