är det mos eller magi?

Inlägg på tema vad feminism är idag. "En efter en gjorde slut med feminismen", skriver Annika Marklund. Fittstim är död. Vilka är de nya feministerna, frågade Karolina Ramqvist trött över en lunch på Arenagruppen i somras. Ingen ville komma på något svar. Vi kom bara på jättedåliga svar faktiskt.
Sen skrev Ramqvist bitskt påhopp på SSU-feminismen, som var fördömmande och oattraktiv.
Ramqvist själv. Är kanske ny feminist.
Har utvecklat sin feminism.
Till att inte handla om systerskap utan om så många fler variabler.
Förtrycket är inte mellan könen.

Systerskap finns inte.
Kvinnor förtrycker kvinnor.
Kvinnor såväl som män förtrycker baserat på klass, etnicitet, nationalitet, rang och hierarki, och kön.
Man läser Ramqvist med fördel i Arena, hennes krönikor i DN, hennes egna böcker och de antologier där hon medverkat. Ett exempel är KÖNSKRIG, som kom ut för nått år sen. Kanske rent utav nästan 10 år senare än Fittstim. Men den når inte riktigt fram.


Det här är Marklunds poäng:
"Jag är en av dem som blev kvar. Mina åsikter har inte förändrats, inte heller feminismens betydelse. Den strävar fortfarande efter ett samhälle där kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi är inte där än."
Marklund läser man i Aftonbladet, Sofies mode men också med fördel på hennes blogg.


Marklund är upprörd över att folk gör slut med feminismen. Jag funderar på om vi kan återanvända ett grepp från min galna lärare i Media&Politics här på Sabanci. Första lektionen sa hon simpelt som så att hon inte ville ha några uppsatser med basala feministiska statements, hennes poäng var att det är inget att skriva specifikt om, det är ett analysgrepp som ska vara inkluderat i tänkandet. Snälla, gör mig inte besviken, sa hon. Normkritiken ska inte behöva egna uppsatser utan vara en naturlig del av akademiskt skrivande.
Och om feminismen i Sverige - nej, vi är inte där än. Men kanske kan man kan tänka på samma sätt. Det blir lätt rätt förlegat, tjatigt att ha den stämpeln - enbart. Kanske man idag få kräva att jämställdhet ska vara ett välintegrerat perspektiv i tänkandet, behöver inte vara ett statement.

Så tänker jag lite.
Så det intressanta blir istället vad som kommer sen.
Hur når man dit, vad är man intresserad av sen. Finns det vinning för nya sätt att skapa ett jämställt samhälle på? Andra värderingar som kan få plats.
Eller vill vi ha ett samhälle där man ska ha bäst karriär, vara snyggast och ha mysigast familj?

När jag intervjuade Nina Björk i våras diskuterade vi om feminism kan vara att stå upp mot diskriminerande förtryck - i allmänhet, och om socialism då är feminism. Så tänker man vad mycket enklare det vore om det hade varit så från början. Arbetarkvinnans rättigheter lika mycket värda som den arbetande mannen. Men man skulle ju bara fixa lite först och sen har det gått djävligt sakta för kvinnors rättigheter att komma ikapp. Det vore helt enkelt på tiden att vi ska kunna konstatera att det här med att samma rättigheter, skyldigheter, möjligheter för män och kvinnor är en naturlig del av socialismen.

Men så blir det så klart en tolkningsfråga - i vilken utsträckning ska detta ske? Att raka eller att inte raka benen? Är vi intresserade att bryta könsgränser, sluta tro vi behöver uppfylla normer och leva i statushierarkier för att vara normala och må bra. Kanske människan inte mår bra utan det? Det är ju sådant man måste bestämma för att kunna fortsätta utvecklas som feminist. Vilket samhälle vill man skapa?