är det mos eller magi?

Det regnar ute. Det kommer inte in något dagsljus i lägenheten. Har suttit i en fotölj och läst Kvinnorna: den längsta revolutionen. Läste den en gång för den är ju så upplyftande. Eller för att jag omöjligen kunde skriva en sammanfattning utifrån förra läsningen som var på ett pyttelitet café på en bakgatan i Oslo.

Sa till J som skrev PM om konceptionella begrepp att vi var som två änkor på en hed, med havet piskande mot fönsterrutorna.

.

.

Eller så skulle gå ut och ta en lång promenad i regnet kanske. Vara lite uppsalaromantisk. Äta bullar och dricka varm choklad. Köpa kikärtor och laga hoummus. Maila Annika Berg, maila inbjudan till RAF, läsa på inför morgondagens seminarie i Centralasiens historia. Bada badkar och läsa Jong om hur man räddar sitt eget liv. Äta trevliga middagar varje dag som ikväll.

.

.

Tanke: Svedal och Wennström har både skiljt sig. Blev lite chockad men läste det i Vi Läser, långt samtal från Svedals kök en kväll när de åt laxmackor och drack rödvin. De berättade lite om allt möjligt men just den där grejen att nähä, de var också fast i olyckliga äktenskap. Deras eget skrivande och bemötandet av det har bidragit till deras egen upplysning. Frågade J vad detta skulle innebära för mig som enbart läser alla dessa medvetandegörande skildringar om kvinnors positioner. Just nu Jong, och en ständig Lessing. Kanske måste man vara inhöljt i ett romantiskt skimmer och en tilltro till någon slags ren kärlek för att fixa det? Men att vara medveten om sig själv, strukturer, sin position då, gör det något gott eller bara att man blir ett olidligt pretto både för sig själv och gentemot andra?

Så helt plötsligt kände jag mig mycket närmare den här situationen att vara änka på en hed, med vind och havsstänk piskande mot fönstret. Alternativt flytta in i typ ett katolskt kvinnokollektiv - tänk, allt det bästa med kloster förutom isolering och man slipper bli nunna.