Köln renässans
Museum Ludwig.
Snett ner bakom Kölner Domen.
Först tusen ton Roy Lichtenstein. Jag och mamma ser en dokumentär i ett hörn, mest om konsten som populärfenomen. Inser att jag håller med när de pratar om vikten av belysa varumärkesplacering i samhället genom att också ha det som en del av konsten. Allting kan köpas. Men i Lichtensteins fall är det ändå han som har övertaget, han äger tolkningsföreträdet.
Högst upp har de en utställning med foton från 1890-talets Japan. Detta i kontrast med en fotoutställning med samma tids parisbohemer. Ser framför mig hur dagens facebookalbum blir till samma typ av utställning om 100 år.
På en annan våning, en vit vägg med en blå matisse och en bred divan i brunt slitet skinn. Tyst rum. Där låg jag och tänkte att på detta museum ställs exakt de frågor som jag funderar över just nu. Och det gör jag för att de väcktes där och då. Som någon slags andlig upplevelse, som om det vore en kyrka där man samlades. Att ligga på den där divanen var något helt annat än att tycka att Picasso har en intressant formlära eller vad någon nu vill kalla det, något annat än att tycka att Lichtenstein utmanar denna formlära.
Snett ner bakom Kölner Domen.
Först tusen ton Roy Lichtenstein. Jag och mamma ser en dokumentär i ett hörn, mest om konsten som populärfenomen. Inser att jag håller med när de pratar om vikten av belysa varumärkesplacering i samhället genom att också ha det som en del av konsten. Allting kan köpas. Men i Lichtensteins fall är det ändå han som har övertaget, han äger tolkningsföreträdet.
Högst upp har de en utställning med foton från 1890-talets Japan. Detta i kontrast med en fotoutställning med samma tids parisbohemer. Ser framför mig hur dagens facebookalbum blir till samma typ av utställning om 100 år.
På en annan våning, en vit vägg med en blå matisse och en bred divan i brunt slitet skinn. Tyst rum. Där låg jag och tänkte att på detta museum ställs exakt de frågor som jag funderar över just nu. Och det gör jag för att de väcktes där och då. Som någon slags andlig upplevelse, som om det vore en kyrka där man samlades. Att ligga på den där divanen var något helt annat än att tycka att Picasso har en intressant formlära eller vad någon nu vill kalla det, något annat än att tycka att Lichtenstein utmanar denna formlära.
Kommentarer
Trackback
