är det mos eller magi?

.

.

När jag är stressad går jag hellre hem till någon annan än sitter mitt emot min egen vita vägg.

Sover hellre tidigt eller kanske jättesent.

Gör helst inte saker rätt, korrekt, i ordning.

Blir gärna glad över saker som överhuvudtaget inte kommer hjälpa mig att fixa det som känns stressigt. Sådana saker visar ju bara hur mycket större livet är än det som jag ser i min bubbla.

.

.

Det löser sig. För hur det än är så är det inte jättesorgligt just nu. Det har varit sorgligt förut, min kropp är van vid sorgligt. Det kommer bli sorgligt igen, säkert. Men det är inte det nu. Det är ju just det som kommer fram av att tänka på jättesorgliga saker. Men det vore hemskt sorgligt att gå omkring med nerverna utanpå, överlevnadsinstinkten på, som om allt höll på att dö. När jag bara är lite stressad. Sluta gå omkring och tro att man lever på undantagstillstånd, sluta tipsa folk om att lyssna på låtar som the funeral.

.

.

En sak som kan hända när man tänker på jättesorgliga saker är att man kommer på saker, personer som man verkligen saknar. Det kan göra ont. Kanske är det hela poängen egentligen. Men saknaden är det stora tunga beviset på hur mycket jag tycker om just dem, det. Och det är bara fina saker att komma på. Det gör mig glad igen. För först nu ges chansen till förändring.

.

.

Och det är måndag natt i Uppsala. Jag stampade hårt, hårt i asfalten när jag var alldeles för sen på väg till Engelska parken i morse. En full dag av studier är slut. Undantagstillståndsdag. Jag har längtat bort idag. Och hem. Tycker om dagarna här men vill inte riktigt vakna upp fler dagar i den här sängen, det här rummet.

.

.

Too much information STOP. En snäll grej att berätta då, idag var Önal hojam en bra professor som pratade med sin snälla röst och sa "korkmuyorsen" till mig som statist när han sprang runtomkring, bakom, framför mig för att pedagogiskt illustrera uttrycken "bakom", "framför", "runtomkring". "Du ska inte vara rädd", sa han och vinkade.