är det mos eller magi?

igår kväll på bussen. min buss hela vägen hem till mig.
så säger tjejen bredvid mig plötsligt hej och frågar om jag heter maja.
sen förklarar hon att vi går i samma klass.
i mina klasser går mer än femtio elever.
men hon känner igen mig.
för det är klassen där alla skrattade så himla fint.

som Seylins mamma sa till mig när jag åt middag hemma hos dem i tisdags...
De älskar dig jättemycket ju i den klassen. Om de inte älskat dig hade de inte skrattat. Då hade de varit tysta.

och jag sitter där på bussen, det var igår kväll, och känner att det ändå är rätt fantastiskt.
efter tre veckor kan jag prata med Esra om vår klass, våra böcker vi ska läsa.
(jag ska läsa tre, de andra ska läsa nio. allt annat vore omöjligt.)

jag sa till min professor att jag hade svårt att förstå.
varför sa hon.
sen sa jag att det var omöjligt att läsa nio böcker.
jaha sa hon.
går det bra om jag läser två eller tre?
okej då sa hon.
var det något annat?

och Esra tyckte det var bra.

Kliver av bussen och en kille kliver fram och säger hej, vi går ju i samma klass.
Ska du också åt det här hållet frågar jag.
Vi bor i samma område.
Han hette Mehmet Ali.


Elam heter hon som jobbade på biblioteket.
Med henne får man hänga i receptionen,
låna datorn där.
Prata osammanhängande om allt och inget.
Och hon bor i området bredvid mitt.
Hennes pojkvän i Daglioglu.

Och jag har äntligen lärt mig att bara ta en dolmus hem
när jag är för trött
och kan gå av ett kvarter hemifrån
vid Kebapsekacir.