staden du hatade var jag
Jag är i staden du hatade
Jag kom tillbaka till staden som jag ändå älskade
Du är som en miljon mil bort
Åtta månader har jag spenderat på att lära mig det svenska språkets ordföljd rytm tempus men ändå vet jag inte vad jag ska säga till dig alla gångerna som du aldrig ringer.
Det här att vi aldrig pratar stör mig aldrig förutom när någon frågar om vi pratar
Borde vi det?
Det är som att det finns inget alls kvar
av det som vi ansträngde oss för att bygga bit för bit
Det var aldrig brandsäkert.
Den här texten skulle aldrig handla om dig den skulle handla om mig men som alltid med oss försvinner jag bort.
Vi sa att de var jag som gjorde det själv.
Din svarta olja hade inget med det att göra.
Hur gör de rent de där fåglarna från olja när det är oljeläckage vid haven?
Görs det inte så dör fåglarna,
det vet jag
Hittills har jag försökt med tårar, ensamt rödvin, te och kakorna som smulade sönder sig på golvet
och orden "det kommer blir bra" hamrade jag ner de otaliga gångerna när jag saknar dig för mycket för att kunna tänka.
Jag försöker att gå så långsamt jag kan genom staden jag ändå älskar.
Idag gick jag förbi platsen där de imorgon ska bygga ett torn.
Jag tar inte längre jobben jag hatar, tror jag.
Det känns aldrig riktigt säkert.
Klubbarna vi går på de räcker för mig.
Vi dansar och jag lutar mig närmare min vän och skriker att vi kan dansa som att vi inte hade en hjärna. Åtminstone i fem minuter.
