är det mos eller magi?

Det är rätt okej. Med min spanska roommate har jag fått återuppleva the Killers.  När dessutom en mycket fin vän befinner sig i Tampa, Miami och ser dem live desto mer. Annars känns det som ett avslutat kapitel i musikhistorien som tillhör våren 2005 alldeles förfärligt mycket. Sjukliga mängder hemlagad pizza, the OC och oändliga samtal i rum med lågt i tak. Glädjedans i kåren och drömmar om en annan värld. Vi har den där andra världen nu. Ett konstaterande. Men likväl kan det ju ha hänt att man lyssnat sönder Human under c-uppsatsskrivande och hellre velat stå på ett bord än att sitta bänkad fram en skärm.

När vi försovit oss sjukt mycket och springer runt i vårt rum lyssnar vi på sånt här:

 

Mr Brightside A Capella

 

 

Hon är begåvad. Tove Östman kommer troligtvis äga Idol 2009. Här sjunger hon All these things I've done.

 

 

Human kanske inte blir bättre än så här. Jonna Lee gör den akustiskt.

 

 

ps. En gång försökte jag imponera på en kille inom hörhåll med min analys om vad texten i Human menar. Inte riktigt en biblioteksflört men en som alltid hade likadana hörlurar som jag och såg ut som att han kom från Gotland. Tror inte det gick hem. Blev hur som helst alltid väldigt nervös när jag såg honom. Och min högklassiska analys kanske kan sammanfattas med att meningen med livet är att dansa, att tillförskansa sig förmågan att go with the flow. Vem skulle inte falla för det liksom? Kom igen.

Kom igen, hur ofta har en ny skiva av LW gått mig förbi?
Jag gillade inte Daugava, okej
Men vatten under broarna var en av mina viktigaste skivor
Elegi
Söndermarken
Låtar som blå ögon, fria vägar ut och av ingens frö är

En höst någon gång tidigt 2000-tal såg jag honom första gången
Så många gånger efter det
Speciellt en sommar med en bästa vän, längst fram, varje gång
Kom änglar i trädgårdsalongen med armarna kring varandra innan utspring på studenten

Jag finns i låtar
Inte desto mindre finns andra personer i låtar för mig
Jag kan de nog inte utantill längre
Men jag hör sökt upp platser, gator för att gå samma steg
Spenderat timmar för att veta mer om alla historier

Daugava kom till mig på tåget genom östeuropa för några veckor sedan
Jag förstår nu
Jag fattar ingenting
Att ha allt och förlora det på jakt efter frihet, eller dylikt

Efter 18 sidor litterär uppsats på sena gymnasiekvällar
Av mig översatta utvalda låtar till tyska för att imponera på mörkhårig man
Ibland som en profet, ledstjärna, rättesnöre, det enda som gick in
Mamma sa en gång; som en poet

Så kom igen
Jag är rätt chockad
Min kusin har det i sin ipod dygnet runt, hos henne hittar jag skivan
På jobbet i somras diskuterade vi medelklass-Lasse
Hur hans ord är desamma som de från radhusområdena med charter

Det är okej nu
Jag somnar inte osams med mig själv
Sockrar livet

Jag lyssnade på "kom ihåg mig då" för inte så länge sen och tänkte på dig. Att jag alltid kommer ihåg dig. Och att jag egentligen skulle vilja dela allt brilljant, all tragikomi och alla nederlag, med dig. Eller så inte. Eller med någon som du. För att i nästa stund tänka att det finns egentligen många som är som du för mig, och ändå inte. Jag tycker om dig, det blir en speciell position i mitt hjärta. Någon att bli arg på, någon som ges en för stor plats, ja du vet.
Och jag lyssnade på den där låten och tänker på den gången när vi satt och pluggade med våra likadana böcker och våra likadana miniräknare och det bara var ren krass frenetisk någon slags gemenskap. Och det var Winnerbäck all over. Sommaren efter såg jag honom fem gånger. Sen dess aldrig igen. Jag bröt det bandet och det var inte längre Ternheim åtta gången per år eller de där djävla tårarna till SIgvardsson. Det finns andra i mitt liv, men med samma funktion.

Bon Iver när man sitter på regniga bussar och tycker synd om sig själv.
Anthony and the Johnsson eller Rufus Wainright för samma ovanstående tema.
Hjaltalin när man bara måste få sig själv att le.
Joel Alme för att retsamt gå längs med kullerstensgator och hålla med, you were always on my mind, guess I should have told you.
Parken för att Uppsala är så vackert och samtidigt så fult.
Krunegård för att ibland gör man rätt, ibland gör man fel och det får man leva med.
Och Bo kaspers orkester för ibland vill man bara ligga på en soffa och gråta en hel dag. Och då är det okej också.
Sen när man kommer över det här och alla killar med gitarr så kanske man vill prestera nått och då hamnar jag osökt alltid hos Frida Hyvönen och kanske allra mest Birds och det hela blir bara så genialt.

Och då var då och nu är nu och det lever man med och framtiden kan te sig så djävla lockande och allra mest har jag lärt mig att och man får hålla på med något man tror på vad gäller ett större perspektiv så går det att finna mening i det mesta. Till och med teoridelen på sin c-uppsats eller frukost utan att ha något att äta. Tack för det och för mig och för idag.

Nu ska jag plocka ihop skrivbordet och ta min dator och gå ner till konditori Hurtig och köpa de mest färgglada bakelserna och ta t-bana till middag och etc.
Puss&kram

Jag har en förkärlek till låtar som handlar om brev. Det är väl nostalgin antar jag, det är att sjunka ner i gamla minnen, och tänka på det där som man aldrig sa men ville säga. Och det finns massor. Dels massor låtar om brev, dels saker man ville säga men aldrig sa. Om du förstår.

Det här är live och jag vet inte om jag var där. Men kanske. Thåström är genial. Tycker bara om musik som faller under den kategorin, den geniala. Och så mycket mer, den här låten är så mycket mer. Sköt om dig, skulle man kunna säga om brevet man aldrig skickade. Eftersom vi aldrig pratar, eftersom vi aldrig ses.

Och sen vill man bara gråta för att det är så djävla vackert.

Handen på hjärtat var en klubbsatsning i våras. Man körde någon slags turné genom hela Sverige från Umeå till Jönköping, typ. Men hallå, det var grabbigaste någonsin. Franke, the (International) noice conspiracy, Deportees, Gustaf Spetz och Jonathan Johansson. Är det någon som ser logiken? Ibland får man höra att det finns tjejer på scen, som kanske körar etc, ibland får man höra att det inte finns några bra kvinnliga artister, ibland får man höra att de spelar på andra scener, på andra klubbar. Men jag pallar ändå inte utan vräker ur mig dessa desperata meningar som är början till mitt feministiska manifest som ska knockas in med hammare i Uppsalas klubbvärld.

Så här skrev jag om saken för ett halvår sedan:

"Publiken kommer bestå av alla uppsalas kvinnliga studenter som passar på att roa sig en natt. Sen går de vidare med sina liv och skaffar sig ägbra liv och en snygg man, trots lågkonjunkturen, trots att det klommer vara fucking februari. På scenen står den ensamma grabbiga killen. Känn dig inte som ett objekt. Den som dansar snyggast äger. Faktum är i kommentarerna på hemsidan för klubben handen på hjärtat så lyfts frågan varför Luger nu nödvändigtvis måste köra sin grabbiga turné. Vart är de kvinnliga artisterna? Banden beskrivs som killen hit och killen dit, grabbgänget du var rädd för osv och det är säkert sant. Så om nu detta blir succé och Luger kör detta en gång till så blir det med Jenny Wilson, Frida Hyvönen, El perro del mar och Lykke Li eller vem som helst men inte bara grabbgängen du är rädd för. Svårt, så svårt för du åter och åter igen höra när du frågar varför det aldrig bokas kvinnliga artister. För de finns inte. Självklart säljer unga heta män. Men unga heta kvinnor säljer också."

Man stod knappt ut. Förutom, förutom med en sak. Jonathan Johansson kan vara det mest intelligenta som släppts fram 2009. Det är fruktansvärt vacker musik helt enkelt.

Ett roligt uppdrag. Asha Ali spelar på V-Dala nation i höst, närmare bestämt den 19 september på höstens andra Velvet. I somras spelade hon i Almedalen, innan Lars Ohlys tal.
Jag lyssnar in mig.
Kör spotify för fullt. Får göra en intervju.
Och tänker att här är det kanske äntligen en musiker som kan få prata politik i Landskapsposten.

Pusspuss

Jag fotade lite bilder igår, men de blev kassa. Kändes inte heller som en helt klockren konsert. Hejade istället på Carl-Jonas som sjunger i First floor power imorse. Det kändes helt naturligt efter den långa intervjun vi körde inför Blood musics spelning förut. Tror att slutsatsen får bli att jag ska lyssna på både first floor och blood music mer.


ps. det är asmyckt sol och det enda jag gör är att äta pastasallad och glass samdigt som jag läser böcker i parker tillsammans med sköna människor.

( Jag kategoriserar gamla inlägg. Det är över tusen stycken. Det kommer därför att vara min nya hobby, länge-länge. )

Annars lyssnar jag på Soundso, Wir sind Helden är ett måste om man förstår tyska. Kan också rekomenderas till de som vill introduceras i tysk musik. Helden är ett av de bättre inslagen. Dessutom etta på topplistan under förra veckans lektion i tyska snacktekniken. Vi hade tema modern musik. Ful och rolig video är annars denna: Tanz der Moleküle. Tydligen populär. Finns remix.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger är så sjukt härligt bitter och segsläpande.
För en lång lång tid kom in i mitt liv vid precis rätt tid och det kändes bara rätt med alla ord om jakttrofé och köra över folk.

Håkans nya skiva växer i mitt huvud och till och med jag, som klassificerat honom som passé och gammal, börja tycka att skivan är ganska genial. Han driver lite hit och dit, låter som nationalteatern samtidigt som han sjunger om dom och deras tid. Jag vet inte, kanske är det inte så dumt att bli vuxen, erfaren och låta livet gå vidare.

Jag var ganska kass på tyskan idag, sch-ljud är keine Tasse Te für mich, nej nej. Borde kolla upp läxan till imorgon och ta en macka. Har annars solnedgång utanför mitt fönster och en lugn eftermiddag. Som ni märker här på bloggen försöker jag bygga upp någonslags skenbild av att jag är en harmonisk person. Pang på rödbetan alltså.

En sån där natt igen. Kan och vill inte sova. Vill hellre sitta vid mitt gamla skrivbord (som tillhört min farfar) med en låda full med nålar framför mig. Sprättar hellre upp en felsydd sömm på pepitarutig klänning än sover. Skriver rent sidupplägg och planering, äter glass och kollar på fönsterrutsregnet. Någon slags musik, jag fick Vetiver av min kammarkörskompis. Jag har hunnit tänka att det är som något mellan the shins och Teitur, fast med fågelkvitter och med annat driv. Det är perfekt "jag tänker inte sova" musik.

Hon fick lite Rubies, blood music, Familjen, Khonnor och säkert! av mig. Också bra saker att ha om natten.

ps. Kanske mest sympatiskt med Rubies sverigesläppta singel I feel electric var när de berättade att den handlade om de där gånger som inget funkar, allting skiter sig men du ändå "can feel the magic in life, the beauty in life, when you got that electric feeling going in your head."

En förfest med pannkakor mixat med intervju med Carl-Jonas och kompani i first floor power. De spelade sedan som blood music, förband till Rubies. Asbra kväll med Velvet, önskar bara att jag hade fått höra det snurrar i min skalle med familjen. Nu längtar jag till sommaren och tills när jag får se Rubies igen. Kan ha varit bästa spelningen Velvet haft i stark konkurrens med Fibes oh Fibes för ett år sedan.
Borde sova. Imorgon är det frukost med pannkakor, korridoren och smoothies kl 10.00.

Puss&hej

Fastän jag bestämt mig för att jag inte skulle propsade jag på att vapnets musik var somrig. Martin ändrade sig då till att hålla med mig. Så bitchigt.

Men håller ni inte med? Det är så sjukt somrigt att lyssna på när de sjunger att sommaren spränger och att något dåligt och nytt har hänt. Jag tänker på de milsvida gräsmattorna uppe på rackarberget, på Piris balkong när hon bodde här, fastän vi nog aldrig lyssnade på Vapnet då. De måste ju vara extremt somriga som ger detta genomslag i min hjärna. Jag vill bara studsa ut!

(Och om jag någonsin blir klar med artiklarna så kan jag studsa ut också. Dammit!)

Puss&kram

Jag har inte sms:at Vapnet men en annan person har gjort det åt mig. Hallå vapnet, är du vaken? Om du ser det här, sms:a tillbaka till mig!

Nu försöker jag intala mig själv att genier arbetar bäst i kaos, jag har vräkt ner allt skräp från bokhyllorna, håller på att rensar ur garderober, ska ta fram allt som ligger bakom soffan och nu ska jag bara sätta mig ner, helt rofyllt, och läsa om kårobligatoriet. Jag ska läsa igenom och skriva minnesreflekterande tror jag. Kort och koncist. Sen ska jag ut, ska städa och sen sy tusen saker.

ps. Vapnet, skriv helst inte "Det passar aldrig, bögkärring" som jag råkade tro.
ps2. Ikväll spelar Blood music och Rubies på Velvet. Det kommer bli asbra tror jag. ("Det säger du alltid" fick jag nyligen höra. Se, jag är sjukt trofast!)

Sjukt bra danskväll.
Det var dj Konstig som körde i källaren på ÖG, sjukt bra dans som sagt. Three Is A Crowd spelade uppe och annars var det håkan hellström & CO för resten av slanten.
Vi hade druckit en folköl, ätit massa tårta. Det var födelsedagsfest för sötaste personerna, ÖG blev fullt på fem sekunder och det var bara massa små fransmän, reccar och faktiskt en del gamla gymnasiebuddies till mig. Livet går igen, det ska tydligen vara reunion den 3:e maj. Det tycker jag är ungefär sju år för tidigt för en reunion. Nu tänker jag sluta tänka på det.
Istället ett galet rättframt konstaterande om att det är skönast att dansa nykter. Det är så sorgligt att se alla tomma blickar, fumlande och klumpiga attacker, tomma blickar och utmattade personer på verklighetsflykt. Alkohol gör saker med människor och den här dömmande attityden om att alkohol är dålig så störträtt. Läckert. Fan vad fint.

Hej då.

Jag längtar, på riktigt längtar jag, efter att Håkans nya skiva ska släppas. Nu har jag lyssnat på "För en lång lång tid" 10 gånger. Snart tusen till. Skyst med nattunderhållning, vill inte alls sova för då blir det måndag och det kommer vara alldeles för mycket att göra imorgon. Jag kommer inte kunne ignorera min kommande grammatiktenta länge till. ignorera tysk grammatik = leva på kanten.

Rysningar längs med ryggraden [jakttrofé], med det släpper snart, det måste det göra. Ingenting går annat än framåt och på något sätt ska det bli vår.

Kvällens sista blir ett erkännande att jag tejpat fast lönestatistik för samhällsvetare på väggen. Jag har ställt ett djävla SSR-lipstick på handfatet. Kanske kan ta ner dem snart, men just idag kändes det inte som att jag hade någon framtid. Lönestatistik visar dels på vad vi kommer casha in i framtiden, men det visar också att folk i framtiden kommer göra vettiga och bra saker som värderas av omgivningen. Jag försöker läsa mellan raderna på kvartiler och median och just den lilla detaljen att jag kommer få göra vettiga och bra värderade saker känns som tillräckligt handfast. Pol.mag., here I come. We´re going down together.

ps. på Youth Novel är min favoritlåt Little Bit. Sjukt imponerande kvinna på 21 bast.

Åh, kolla vad jag hittade!
Tysk musik, massa gail, skönare toner än vad man är vad vid.
Och det är natt, jag lyssnar på Håkans nya singel.

Britta persson, det har i livesändning, det här är bland det bästa jag sett, åtminstone på länge. Och förbandet var bra. Och alla är snälla. Vad fint, vad vackert!
Hej då.